och skyndade sig att fylla ut tystnaden med en förklaring.
— Sofia har det verkligen besvärligt, sade hon. Hon far runt mellan tillfälliga boenden med två barn. Hennes man är ständigt borta på jobb, och någon större hjälp är han inte. Här finns ju allt redan. Huset står tomt nästan jämt. Du är ändå bara här då och då. Det är dumt att låta ett bra ställe stå oanvänt.
Anna vred långsamt blicken mot sin man.
— Erik?
Han harklade sig, drog fingrarna över näsroten och började tala med en ton som om det inte handlade om att släppa in främmande människor i hennes hem, utan om att flytta några säckar jord under tak.
— Anna, börja inte direkt. Mamma har faktiskt en poäng. Huset står ju tomt större delen av tiden. Sofia har barn, de behöver frisk luft. De kunde bo här ett tag, samtidigt som de håller lite koll på stället. Det skulle ju underlätta för dig också.
Anna sköt undan muggen. Leran skrapade svagt mot bordsskivan.
— Vem är Sofia? frågade hon.
— Min kusins dotter, svarade Karin snabbt. Det är inga främlingar.
— Inte för er, kanske. För mig är de främlingar.
— Men snälla, varför ska du ta det så där på en gång? Karin rynkade pannan. Släkt är ändå släkt.
Anna reste sig från stolen. Inte hastigt, inte dramatiskt. Hon ställde sig bara upp, gick fram till fönstret och såg ut över gården, där en låda med plantor från växthuset stod kvar på marken. Hon kände hur ansiktet blev tungt, som om blodet samlades där, och hon visste att om hon sade något mer skulle rösten bli hård. Det skrämde henne inte. Ibland var det just så man var tvungen att tala för att andra skulle förstå.
— Låt oss reda ut en sak, sade hon utan att vända sig om. Vem har bjudit in någon att bo i mitt hus?
Bakom henne blev det tyst ett ögonblick.
— Tja… vi pratade om det, sade Karin, nu med betydligt mindre säkerhet. Erik och jag. Han är din man, det angår ju honom också.
Anna vände sig om.
— Jag frågade inte vem ni har pratat med. Jag frågade vem som bjöd in dem.
Först då lyfte Erik huvudet, men han mötte inte hennes blick.
— Jag sa till mamma att man kunde fundera på saken, mumlade han. Bara fundera, Anna. Utan att göra en scen.
— Utan att göra en scen? upprepade hon. Ni kommer hit till huset jag har ärvt, går runt och tittar på gården, rummen, förrådet och bastun, diskuterar var andras sängar ska stå, och din mamma talar redan om när de ska flytta in. Kallar du det att fundera?
Karin sjönk ihop en aning. Den självsäkra, nästan ägande tonen hon nyss haft sprack, men hon försökte fortfarande hålla masken.
— Vad är det som är så hemskt? Jag menar ju väl. Vi kastar inte ut någon på gatan. Tvärtom, huset skulle bli omhändertaget. Är det någon här på vintern? Nej. Men då skulle det bo folk här, de skulle elda, skotta snö och se efter gården.
— Min gård? Anna lutade huvudet en aning åt sidan. Och varför skulle det plötsligt vara självklart?
— För att de har det svårt.
— Halva landet har det svårt. Det ger ingen rätt att kliva in i någon annans hem och börja fördela rummen medan ägaren står i köket och diskar muggar.
Erik ryckte till med axeln.
— Du behöver inte prata så där med mamma.
— Hur ska jag prata då? Ska jag lyssna på när ni två bestämmer över min egendom och bara nicka?
— Där kommer det igen, ditt ”min egendom”, sade han irriterat. Vi är en familj.
Anna gav honom en blick som fick honom att tystna mitt i nästa andetag. Hon avskydde när människor använde ordet familj som täckmantel för ren fräckhet.
— Just därför att du är min man borde du ha varit den första som sa till din mamma: nej, det här avgörs inte utan Anna. I stället tog du hit henne för att visa upp huset.
Karin drog hörbart efter andan och gjorde ett nytt försök att gå till angrepp.
— Varför måste du krångla till allt? Det handlar inte om för alltid, bara tills vidare. Till hösten kanske de hittar något annat. Eller så ordnar sig deras situation. Du pratar som om det vore ett slott.
— Jag pratar inte om något slott. Jag pratar om mitt hus. Huset jag fick efter moster Maria, som jag har skrivit över, renoverat och skött. Ingen kommer att flytta in här bara för att det passar er.
— Så du vill alltså inte hjälpa till? Karin smalnade med ögonen.
— Om jag vill eller inte är inte ens frågan här. Ni kom inte för att be. Ni kom för att bestämma.
Erik reste sig hastigt.
— Anna, vi kan väl ta det lugnt. Mamma uttryckte sig klumpigt, visst. Men det går ju att prata om det normalt.
— Det skulle ni ha gjort innan hon började välja rum åt barnen.
Karin fnös.
— Oj, så känslig man kan vara. Du hakar upp dig på ord.
— Nej, sade Anna. Jag hakar inte upp mig på orden. Jag reagerar på innebörden.
Hon gick bort till klädhängaren, tog ner nyckelknippan från kroken och lade den på bordet framför sin man.
— Det här är extranycklarna du hade för säkerhets skull, eller hur?
Erik nickade.
— Ge mig din.
— Nu?
— Ja. Nu.
Han tog upp en nyckel ur fickan och lade den tyst bredvid de andra. Metallen gav ifrån sig ett kort klingande ljud mot bordsskivan. Anna slöt handen om båda nyckelknipporna och fortsatte, nu helt stilla i rösten, utan hetta och utan överflödiga känslor:
— I dag äter ni lunch och sedan åker ni härifrån. Ingen kommer hit igen utan att ringa först. Jag har inte bjudit hit någon för att titta på huset. Jag har inte gett någon tillstånd att bo här. Om någon i er släkt redan har fått för sig att de kan flytta in, så hälsa dem: nej.
— Se där, vilken liten husfru som plötsligt dök upp, väste Karin.
— Ja, sade Anna. Husfru. Precis så.
Efter det var samtalet inte längre detsamma. Karin nämnde inte de rymliga rummen en enda gång till. Erik försökte inte längre låtsas som om allt nog skulle lösa sig av sig självt. De satt fortfarande i Annas kök, men den där självsäkerheten de hade burit med sig in i huset var borta.
Lunchen blev stel och obekväm. Karin gjorde ett par försök att tala om vädret och plantorna, men tappade tråden själv och tystnade. Erik åt med blicken sänkt mot tallriken. Anna dukade av, bar ut rester till hönsen och kom tillbaka lagom för att se Karin stå i hallen och nervöst dra i ärmarna på jackan.
— Vi åker nog nu, sade hon. Annars blir det sent.
Anna sade inte ”far åt skogen”, även om orden låg färdiga på tungan. Hon nickade bara och öppnade dörren.
När bilen hade försvunnit bakom kröken blev hon stående länge vid grinden. Luften luktade fuktig jord och rök från grannens kamin. Dagen var densamma, tomten var densamma, huset var detsamma, men inom henne hade något rubbats. Inte för att Karin hade sagt för mycket. Sådana utspel hade Anna vant sig vid för länge sedan. Det som var värre var något helt annat: Erik hade vetat om allt. Inte bara vetat. Han hade deltagit.
Framåt kvällen gick hon igenom huset ännu en gång, stängde alla fönster, kontrollerade förrådet och bastun. Högst upp i skafferiet, på en hylla hon nästan aldrig rörde vid, hittade hon prydligt staplade kartonger med barnservis, sådant som moster Maria en gång hade lagt undan.