som Maria tydligen hade sparat åt en flicka i grannskapet. Anna blev stående framför kartongerna och stirrade på dem. Utan att vilja det såg hon scenen framför sig: någon Sofia som rörde sig här inne som om hon ägde stället, hängde upp sina handdukar, bar in främmande väskor, ställde barnen på pallar så att de kunde kika ut genom fönstret. Och sedan, efter en tid, skulle hon kanske säga med självklar röst: ”Vi har ju faktiskt redan kommit i ordning här.”
Den bilden väckte Anna bättre än starkaste kaffe. Hon tog fram mobilen och ringde låssmeden från centralorten, samma man som hade satt in ett nytt beslag på grinden åt henne i höstas.
— Har du möjlighet att komma ut i morgon? frågade hon. Jag behöver byta lås i ytterdörren. Och på förrådet också.
— Efter lunch kan jag nog vara där, svarade han.
— Då väntar jag.
Dagen därpå mötte hon honom redan vid grinden. Hon visade lugnt vilka lås som skulle bytas och var de satt, och hon såg noga till att han tog med sig de gamla cylindrarna när han åkte. Först därefter gick hon bort till Ingrid, grannen som bodde året runt två hus längre bort.
— Ingrid, om du ser någon vid min tomt med väskor eller packning, ring mig direkt. Särskilt om de säger att de har fått lov att vara där.
Grannkvinnan slog ut med händerna.
— Men det var ju just det jag tänkte berätta för dig! Din svärmor var här redan i lördags. Och hon var inte ensam. Hon hade med sig någon kvinna och en pojke. De stod vid staketet och pratade om var köksträdgården låg och var bastun fanns. Jag trodde förstås att du visste om det.
Anna sa ingenting på flera sekunder. Hon bara såg på Ingrid medan den sista biten föll på plats. Det här hade alltså inte varit ett infall, ingen klantigt framförd idé, inget ord som Karin råkat kasta ur sig i irritation. De hade redan visat huset. De hade redan tagit dit någon. De hade redan stått utanför hennes staket och resonerat om hur praktiskt allt skulle bli.
— Tack för att du berättade, sa hon lågt.
När Anna kom tillbaka till stan var det sent på kvällen. Lägenheten var hennes, köpt långt innan bröllopet, en tvåa som Erik hade flyttat in i efter att de gift sig. Förr hade det känts självklart. Nu såg hon det plötsligt med andra ögon. På senare tid hade han allt oftare uppfört sig som om det som inte var hans ändå tillhörde honom av naturen. Inte bara huset på landet. Även hennes tid, hennes ork och hennes lugn.
Erik stod i hallen när hon kom in.
— Varför svarade du inte när jag ringde?
— Jag var upptagen.
— Mamma är sårad, ska du veta.
Anna tog av sig jackan, hängde den på kroken och först därefter vände hon blicken mot honom.
— Jag har bytt låsen.
Han blinkade till.
— Vilka lås?
— I huset. Och på förrådet. Det finns inga nycklar där ute hos någon annan längre.
— Är du inte klok? Erik höjde rösten. Vad är det här för cirkus?
— Det är ingen cirkus. Din mamma har redan tagit dit folk och visat upp min tomt. Ingrid berättade det för mig.
Han tystnade ett ögonblick. Det var bara en sekunds tvekan, men den räckte. Anna behövde inte mer.
— Så du visste, sa hon.
— Visste och visste… Mamma bad mig bara köra dit och titta lite. Jag trodde inte att du skulle bli helt vansinnig.
— Jag är inte vansinnig. Jag tänker bara inte låta er behandla mig som en idiot.
Erik gick ut i köket, öppnade kylskåpet och tog fram en flaska vatten. Han drack några klunkar och när han sedan talade var irritationen inte längre dold.
— Anna, du måste alltid dra allt till sin spets. Det hade gått att hjälpa till som normala människor. Du bor ju inte där hela tiden. Vad spelar det för roll? Är du så snål?
Hon lutade axeln mot dörrkarmen. Ansiktet var stilla, men fingrarna knöt sig hårt.
— Snål? Nej. Det som äcklar mig är att ni bakom min rygg har bestämt att det som är mitt egentligen är allas, och att det som är allas i praktiken tillhör din mamma. Det är det som är obehagligt.
— Nu börjar du igen.
— Nej, Erik. Det var du som började. Den stunden du körde din mamma för att titta på någon annans hus som om det stod ledigt och väntade.
Han ställde ifrån sig flaskan så hårt att vatten skvätte över kanten.
— Någon annans, någon annans… Vad är jag då? En främling?
— Du är min man. Du borde ha värnat mina gränser, inte agerat mäklare vid en ockupation.
— Vilka ord du använder.
— Exakta ord.
Anna gick in i rummet, öppnade garderoben och drog fram en resväska.
— Vad håller du på med? frågade Erik skarpt.
— Packar åt dig. I natt sover du hos din mamma.
— Har du blivit galen?
— Nej. Jag har bara slutat låtsas som om ingenting allvarligt har hänt.
Han tog ett steg mot henne.
— Du har ingen rätt att kasta ut mig.
Anna vände sig så hastigt mot honom att han stannade av sig själv.
— Den här lägenheten är min. Jag köpte den före äktenskapet. Och nu går du härifrån utan föreställning. Annars ringer jag polisen och förklarar att en person vägrar lämna ägarens bostad efter en konflikt.
Erik stirrade på henne som om han såg henne för första gången. Kanske gjorde han det. Tidigare hade Anna slätat över mycket. Hon hade tigit när Karin kritiserade maten hon lagade. Hon hade låtit bli att säga ifrån när svärmodern dök upp utan att ringa först. Hon hade stått ut när Erik lovade att komma och hjälpa till på landet men i sista stund alltid hittade något viktigare. Och medan hon gav efter i småsaker hade hon inte märkt hur hon i den här familjens ögon förvandlats till en människa som kunde svälja vad som helst.
— På grund av ett hus? frågade han dovt. Tänker du förstöra vår familj för ett hus?
— Inte för huset. För att du ansåg dig ha rätt att bestämma över något som inte tillhör dig. I dag gäller det huset. Vad blir det i morgon? Vem mer tänker du släppa in i mitt liv för att din mamma vill det?
Han försökte fortfarande protestera. Han sa att Anna var för hård, att allt hade kunnat ordnas, att Karin bara hade velat hjälpa släkten. Men samtidigt packade han sina saker. Han drog ut lådor med oväsen, kastade ner t-tröjor i väskan och gjorde varje rörelse onödigt högljudd, som om bullret skulle ersätta argumenten. Anna hindrade honom inte. Hon stod vid fönstret och lyssnade, och efter en stund förstod hon att hon varken kände sorg eller rädsla. Bara en trötthet över ett skådespel som hade pågått alldeles för länge.
Innan han gick slängde Erik nycklarna på hallbyrån.
— Ring när du har lugnat ner dig.
— Vänta inte på det, svarade hon.
Dörren slog igen. Anna vred genast om låset och tog ur nyckeln på insidan. Sedan gick hon fram till byrån, plockade upp nyckelknippan och lade den i en låda. Först då satte hon sig. Inte på golvet, inte i hysteri, inte i någon dramatisk pose som i en tv-serie. Bara på den smala bänken i hallen. Hon satt orörlig i flera minuter. Sedan lyfte hon huvudet, såg sin spegelbild i det mörka fönsterglaset och log plötsligt kort, nästan bistert. Så enkelt var det alltså. Det räckte att inte tiga en enda gång för att människor hastigt skulle minnas var gränsen gick mellan mitt och ditt.
Nästa dag ringde Karin själv.
— Vad tror du att du håller på med? började hon utan att ens säga hej. Erik fick sova hos mig i natt på grund av dina påhitt.
— Inte på grund av mina, sa Anna. På grund av sina egna.
— Du värdesätter inte din man över huvud taget. Allt detta för något litet hus.