— Du får tömma huset här ute i byn. Mina släktingar ska flytta in, meddelade svärmodern.
Först gick det inte riktigt upp för Anna att orden faktiskt var riktade till henne. Hon stod vid den enkla sommardisken, skakade av sig vattnet från händerna efter arbetet i växthuset och lät blicken glida över odlingsbäddarna där de första gröna skotten redan hade brutit fram. Vinden drog torrt pollen över gårdsplanen, fick det gamla äppelträdet vid staketet att gunga och inne i skjulet flaxade hönsen missnöjt mot sittpinnen; hon hade släppt ut dem en stund tidigare.
Morgonen hade börjat utan minsta oro. Anna hade kommit ensam till huset över helgen, precis som hon brukade göra varje vår och nästan hela sommaren. Efter arbetsveckan behövde huset väckas till liv: spisen skulle ses över, dammet torkas bort, bastun kontrolleras, gården sopas och tomten gås igenom. Hon tyckte om de där sysslorna. Här fanns inget som kändes lånat, tillfälligt eller främmande. Huset hade hon ärvt av faster Elsa, hennes fars äldre syster. Elsa hade bott i byn hela sitt liv, hållit folk på avstånd, och när hon mot slutet blev allt svagare var det just Anna hon kallade på. Inte svärmodern, inte avlägsna släktingar, inte grannar — utan henne. Ett halvår tog det att ordna arvet. Därefter följde ännu ett år av arbete: taket behövde lagas, ruttna brädor i uthuset bytas ut, förrådet röjas och trädgården räddas från förfallet.
Anna hade fäst sig vid huset på det sätt man inte fäster sig vid väggar, utan vid minnen. I köket stod fortfarande det smala träskåpet där faster Elsa brukade förvara gryn och mjöl. I rummet under fönstret hängde broderade dukar, inte som prydnader i första hand, utan för att Elsa hade sytt dem själv och varit stolt över varenda stygn. På verandan knarrade bänken som Annas far en gång hade lagat på en enda kväll, medan han ännu levde. Inget av detta var dyrbart i pengar räknat. Men värdet gick inte att förklara för någon som kom för att mäta gården med blicken och fundera på var någon annans skåp skulle passa bäst.
Ungefär en och en halv timme efter att hon hade kommit fram stannade en bil vid grinden. Anna blev inte ens särskilt förvånad när hon såg svärmodern Karin kliva ur först och därefter hennes man Erik. Det som däremot stack till var att ingen av dem hade sagt ett ord i förväg om att de tänkte komma.
— Vi tänkte titta förbi och se hur du har det, sade Karin hurtigt, som om hon inte steg in på någon annans gård utan på sitt eget sommarställe. Erik nämnde att du var här.
Anna nickade bara. Vad skulle hon säga? Hon hade ingen lust att släppa in dem, men hon tänkte inte heller ställa till med en scen vid grinden. Erik hälsade dämpat, vek snabbt undan med blicken och gick till bagageutrymmet för att hämta en påse.
— Mamma har bakat piroger… började han, men tystnade genast när han mötte Annas blick.
— Jag tog med kotletter och lättsaltad gurka, rättade Karin sig. Ni ska väl inte leva på torrskaffning här ute.
Anna lät dem komma in. Än så länge tänkte hon att besöket var obehagligt, men ändå av det vanliga slaget. Karin hade alltid tyckt om att dyka upp utan inbjudan, granska hur andra levde och dela ut råd ingen hade bett om. Men just den här dagen fanns något nytt i hennes sätt. Hon var för saklig. För säker på sin sak.
De gick inte direkt in i köket, som gäster brukar göra. Karin tog god tid på sig ute på gården, stannade vid skjulet, stack in huvudet i bastun och knackade med knogarna på den färska brädan vid verandan. Erik följde efter utan att säga något.
— Det är ordentligt gjort här, konstaterade svärmodern. Det håller ihop.
— Borde det inte göra det? frågade Anna torrt.
— Jag menar bara. Många hus här ute lutar ju redan åt alla håll, men det här är fortfarande starkt. Och läget är bra. Nära till affären. Bussförbindelse finns. Vatten finns. Spisen fungerar. Det går att bo här utan problem.
Anna rätade på sig, lade handen mot verandastolpen och såg på sin man. Han låtsades vara upptagen med att studera bastutaket.
— Bytte du taket på uthuset? frågade han, som om hela resan hade handlat om praktiska detaljer.
— Ja. I höstas.
— Det är dumt att du sliter med allt själv, sade Karin. Du borde ha sagt till tidigare. Det finns ju en man i familjen.
Anna drog på munnen i ett kort, humorlöst leende. Just från Karin lät den meningen nästan komisk. Under hela den föregående säsongen hade Erik varit här två gånger. Ena gången för att grilla kött, andra gången för att frakta färg och verktyg från stan. Vid båda tillfällena hade han varit mer intresserad av sin telefon och av att få åka hem så fort som möjligt än av något arbete på gården.
Medan Anna hällde upp kompott i muggar hade Karin redan gått in i huset. Hon tog inte av sig skorna i hallen, stannade bara upp ett ögonblick som om hon försökte minnas var allt stod, trots att hon bara varit där ett par gånger tidigare. Hon kikade in i det stora rummet, fortsatte till det lilla där en smal säng och en gammal byrå stod, och öppnade sedan dörren till skafferiet på vid gavel.
— Gott om plats, sade hon lågt, men tillräckligt tydligt för att alla skulle höra. Riktigt gott om plats. Och luften här är en helt annan. Barn skulle må bra här.
Anna lade långsamt ifrån sig kniven hon hade skurit bröd med. Det var då något inom henne drogs samman till en hård, vaksam knut. Det var inte rädsla och inte heller förvirring. Snarare en ögonblicklig insikt om att samtalet inte skulle handla om växthuset, bastun eller om hur lätt det var att andas på landet.
Erik satte sig på en pall och fäste blicken i bordsskivan.
— Vilka barn? frågade Anna och ansträngde sig för att rösten skulle låta jämn.
— Det finns de som behöver det, svarade Karin undvikande och drog med fingertopparna över fönsterbrädan. Här skulle man kunna ställa ett bord. Där inne får sängarna plats. Och verandan är ju underbar på sommaren.
Anna hörde knappt orden om bordet längre. Hon såg bara på sin man. Hon ville att han skulle lyfta huvudet och åtminstone en gång säga rakt ut vad som pågick. Men Erik teg, som om han råkat hamna där av en slump och inte själv förstod någonting.
Karin återvände till köket, satte sig mitt emot Anna och lade händerna samman på bordet med minen hos någon som strax skulle meddela något viktigt och slutgiltigt.
Det var då den där meningen kom.
— Du får tömma huset här ute i byn. Mina släktingar ska flytta in.
Efter de orden blev det så tyst i köket att man kunde höra grinden gnissla ute i vinden. Under några sekunder satt Anna och såg på sin svärmor utan att blinka. Hon for inte upp, skrek inte och slog inte handen i bordet. Hon bara satt stilla och sade ingenting. Karin tycktes ta hennes tystnad för rådvillhet.