och skyndade sig därför att fylla ut vad hon menade.
— Maria har det inte lätt, sade Karin och lutade sig fram, som om hon nu äntligen skulle få Anna att förstå. Hon flackar runt med två barn mellan olika andrahandsboenden. Hennes man är jämt på resande fot och till någon större hjälp är han inte. Här finns ju allt redan. Huset står ändå tomt nästan hela tiden. Du kommer ju bara hit då och då. Det är väl ingen mening med att låta en sådan plats stå oanvänd.
Anna vred långsamt blicken mot sin man.
— Erik?
Han harklade sig, drog fingrarna över näsroten och började tala med den där försiktiga tonen som om frågan inte gällde att släppa in främmande människor i hennes hem, utan bara att flytta några säckar jord in under tak.
— Anna, börja inte hetsa upp dig direkt nu. Mamma har faktiskt en poäng. Huset står ju verkligen tomt större delen av tiden. Och Maria har barn, de skulle må bra av frisk luft. De kunde bo här ett tag, hålla lite koll på gården. Det skulle ju till och med underlätta för dig.
Anna sköt ifrån sig muggen. Keramiken skrapade torrt mot bordsskivan.
— Vem är Maria? frågade hon.
— Dottern till min kusin, svarade Karin snabbt. Det är inte några främlingar.
— Inte för er, kanske. För mig är de det.
— Men måste du ta det så där på en gång? Karin drog missnöjt ihop ansiktet. Släkt är ändå släkt.
Anna reste sig från bordet. Inte häftigt, inte demonstrativt. Hon bara ställde sig upp, gick bort till fönstret och såg ut över gårdsplanen, där en låda med plantor som tagits ut ur växthuset stod på marken. Hon kände hur ansiktet blev tungt och spänt, och hon visste att om hon sade något mer skulle rösten få en hård kant. Det skrämde henne inte. Ibland var det just så man måste tala för att människor skulle höra vad som faktiskt sades.
— Låt oss reda ut det här, sade hon utan att vända sig om. Vem har bjudit in någon att bo i mitt hus?
Bakom henne blev det tyst ett ögonblick.
— Tja… vi pratade om det, sade Karin, nu betydligt mindre självsäkert. Erik och jag. Han är ju din man, det angår väl honom också.
Anna vände sig om.
— Jag frågade inte vilka som har pratat. Jag frågade vem som bjöd in dem.
Erik lyfte till slut huvudet, men han undvek fortfarande hennes blick.
— Jag sa bara till mamma att man kunde fundera på det, mumlade han. Bara fundera, Anna. Utan att göra en scen.
— Utan att göra en scen? upprepade hon. Ni kommer hit till mitt ärvda hus, går runt och tittar på gården, rummen, uthuset och bastun, resonerar om var främmande barns sängar ska stå, och din mamma pratar redan som om inflyttningen är bestämd. Är det vad du kallar att fundera?
Karin sjönk märkbart ihop. Den självsäkra, nästan ägaraktiga tonen hon haft när hon kom hade fått en spricka, men hon försökte fortfarande hålla masken.
— Vad är det som är så hemskt? Jag menar ju bara väl. Vi kastar ju inte ut någon på gatan. Tvärtom skulle huset bli omhändertaget. Är det någon här vintertid? Nej. Men om folk bodde här skulle de elda, skotta snö, hålla ögonen på gården.
— På min gård? Anna lade huvudet lätt på sned. Och varför skulle de göra det?
— För att de har det svårt.
— Halva Sverige har det svårt. Det ger ingen rätt att kliva in i någon annans hem och börja fördela rummen medan ägaren står i köket och diskar muggar.
Erik ryckte till med axeln.
— Prata inte så där med mamma.
— Hur ska jag prata då? Ska jag sitta och lyssna när ni två disponerar över min egendom och bara nicka?
— Där kommer det igen, ditt prat om din egendom, sade han irriterat. Vi är faktiskt en familj.
Anna gav honom en blick så skarp att han tystnade mitt i nästa andetag. Hon hade aldrig tålt när människor gömde fräckhet bakom ordet familj.
— Just eftersom du är min man borde du ha varit den första som sa till din mamma att nej, den frågan avgörs inte utan Anna. I stället tog du hit henne för att visa upp huset.
Karin drog ett ljudligt andetag och försökte på nytt gå till angrepp.
— Vem är det du gör allting så svårt för? Det handlar inte om för alltid, bara en period. Till hösten kanske de hittar något annat, om de vill. Eller så ordnar det sig för dem innan dess. Du låter som om vi talade om ett slott.
— Jag talar inte om ett slott. Jag talar om mitt hem. Om huset jag ärvde efter moster, som jag har papper på, som jag har renoverat och som jag sköter om. Ingen människa kommer att flytta in här bara för att det råkar passa er.
— Så du vill alltså inte hjälpa? Karin smalnade med ögonen.
— Om jag vill eller inte vill är inte ens er fråga. Ni kom inte för att be. Ni kom för att bestämma.
Erik reste sig hastigt.
— Anna, nu tar vi det lugnt. Mamma uttryckte sig klumpigt, ja. Men vi kan väl prata om det här på ett normalt sätt.
— Det skulle ni ha gjort innan hon började välja rum åt barnen.
Karin fnös.
— Så känslig man kan vara. Du hakar upp dig på några ord.
— Nej, sade Anna. Jag hakar upp mig på innebörden.
Hon gick bort till krokarna vid dörren, tog ner nyckelknippan och lade den framför Erik på bordet.
— Det här är nycklarna du hade ifall något skulle hända, eller hur?
Erik nickade.
— Ge mig din också.
— Nu?
— Ja. Nu.
Han stack handen i fickan, drog fram nyckeln och lade den tyst bredvid de andra. Metallen gav ifrån sig ett kort, kallt kling mot träet. Anna samlade ihop båda knipporna i handen och fortsatte, nu helt jämnt och utan synlig upprördhet:
— I dag äter ni lunch och sedan åker ni. Från och med nu kommer ingen hit utan att ringa först. Jag har inte bjudit in någon för att se på huset. Jag har inte gett någon lov att bo här. Om någon i er släkt redan har fått för sig att de kan flytta in, så får ni hälsa dem att svaret är nej.
— Jaså, minsann. Där hittade vi visst husets stora härskarinna, väste Karin.
— Ja, sade Anna. Ägarinnan. Precis så.
Efter det gick det inte längre att låtsas att samtalet var som förut. Karin nämnde inte de rymliga rummen igen. Erik gjorde inga fler försök att spela oberörd eller låtsas att allt säkert skulle lösa sig av sig självt. De satt fortfarande i Annas kök, men den självklarhet de hade burit med sig över tröskeln hade försvunnit.
Lunchen blev stel. Karin försökte ett par gånger säga något om vädret och om plantorna, men orden tappade fart redan efter första meningen och rann ut i tystnad. Erik åt nästan utan att lyfta blicken från tallriken. Anna dukade av, bar ut matresterna till hönsen, kom tillbaka och såg att Karin redan stod i hallen och nervöst rättade till jackärmarna.
— Vi ska nog åka nu, sade hon. Annars blir det sent.
Anna tänkte inte säga att vägen låg öppen. Hon nickade bara och öppnade dörren.
När bilen hade försvunnit bakom kröken blev hon stående länge vid grinden. Luften luktade fuktig jord och rök från grannens skorsten. Det var samma dag, samma tomt, samma hus, men någonting inuti henne hade rubbats. Inte för att Karin hade gått över gränsen med sina ord. Sådant hade Anna hunnit vänja sig vid för länge sedan. Det värsta var något annat: Erik hade vetat om allt. Mer än så, han hade varit delaktig.
Framåt kvällen gick hon ännu ett varv genom huset, stängde alla fönster, kontrollerade uthuset och bastun. Högst upp på hyllan i skafferiet, dit hon nästan aldrig brukade sträcka sig, hittade hon prydligt staplade kartonger med barnservis, sådana som moster Elsa en gång hade lagt undan.