hon sparat åt en liten flicka i grannskapet. Anna blev stående med blicken fäst vid kartongerna, och utan att vilja det såg hon framför sig hur någon Maria redan gick runt här som om huset tillhörde henne. Hon såg hur främmande handdukar hängdes upp, hur väskor bars in över tröskeln, hur barnen ställdes på en pall för att kunna kika ut genom fönstret. Och sedan, efter ett tag, skulle det säkert komma: ”Vi har ju redan hunnit göra oss hemmastadda här.”
Den bilden väckte henne effektivare än starkaste kaffe. Anna tog fram mobilen och ringde till låssmeden från den närmaste orten, samma man som under hösten hade satt dit ett nytt lås på grinden.
— Skulle du kunna komma förbi i morgon? frågade hon. Jag behöver byta lås i ytterdörren. Och i förrådet också.
— Efter lunch kan jag nog, svarade han.
— Då väntar jag.
Dagen därpå mötte hon honom redan vid grinden. Hon visade lugnt vad som skulle göras, pekade ut dörrarna och såg sedan till att de gamla cylindrarna inte lämnades kvar någonstans i huset utan följde med honom därifrån. När allt var färdigt gick hon över till Ingrid, grannen som bodde två hus bort året runt.
— Ingrid, om du ser någon vid min tomt med väskor eller kassar, ringer du mig direkt. Särskilt om de säger att de har fått lov att vara där.
Grannkvinnan slog ut med händerna.
— Men det var ju just det jag tänkte berätta för dig! Din svärmor var här redan förra lördagen. Hon kom inte ensam heller, utan med någon kvinna och en pojke. De stod vid staketet och pratade om var trädgårdslandet låg och var bastun fanns. Jag trodde förstås att du visste om det.
Anna svarade inte genast. Hon stod bara där och såg på Ingrid, medan allt föll på plats med en nästan obehaglig tydlighet. Det här hade alltså inte varit ett plötsligt infall. Inte ett förfluget förslag. Inte heller någon dum kommentar sagd i vredesmod. De hade redan varit där och visat upp huset. De hade redan tagit med folk till staketet. De hade redan diskuterat hur praktiskt allt skulle bli.
— Tack för att du sa det, sade hon lågt.
Hon kom tillbaka till lägenheten i stan sent samma kväll. Den var hennes, köpt långt före äktenskapet, en tvåa som Erik hade flyttat in i efter bröllopet. Tidigare hade det känts självklart. Nu såg hon plötsligt saken med andra ögon. På sistone hade han alltför ofta uppträtt som om det som var hennes automatiskt också stod till hans familjs förfogande. Det gällde inte bara huset på landet. Det handlade om hennes tid, hennes ork, hennes lugn.
Erik mötte henne redan i hallen.
— Varför svarade du inte när jag ringde?
— Jag hade annat att göra.
— Mamma är faktiskt sårad.
Anna drog av sig jackan, hängde den på kroken och vände sig först därefter mot honom.
— Jag har bytt låsen.
Han blinkade till.
— Vilka lås?
— I huset. Och i förrådet. Ingen annan har nycklar dit längre.
— Är du riktigt klok? Erik höjde rösten. Vad är det här för cirkus?
— Den behövdes, eftersom din mamma redan tar dit människor och visar upp min tomt. Grannen berättade det.
För ett ögonblick tystnade han. Det var bara en sekund, men den räckte för att Anna skulle förstå precis allt.
— Så du visste alltså, sade hon.
— Visste och visste… Mamma bad mig bara åka dit och titta lite. Jag trodde inte att du skulle bli helt vansinnig.
— Jag är inte vansinnig. Jag vägrar bara låta er behandla mig som en idiot.
Erik gick ut i köket, öppnade kylskåpet och tog fram en flaska vatten. Han drack några klunkar, ställde sig vid bordet och fortsatte, nu med irritation öppet i rösten:
— Anna, du måste alltid dra allt till sin spets. Man kunde ha hjälpt till som en normal människa. Du bor ju ändå inte där jämt. Vad gör det dig egentligen?
Anna lutade axeln mot dörrkarmen. Ansiktet var stilla, nästan uttryckslöst, men hennes fingrar knöt sig hårt.
— Om det gör mig något? Nej. Det som äcklar mig är att ni bakom min rygg bestämde er för att mitt är allas, och att allas i praktiken betyder din mammas. Det är det som gör mig illamående.
— Nu börjar du igen.
— Nej, Erik. Det var du som började. Det hände när du körde din mamma för att inspektera någon annans hus som om det vore ledigt boende.
Han slog ner flaskan på bordet så hårt att vatten skvätte över kanten.
— Någon annans, någon annans… Vad är jag då för dig? En främling?
— Du är min man. Och som min man borde du ha skyddat mina gränser, inte agerat mellanhand vid ett övertagande.
— Vilka stora ord du tar till.
— Rätt ord.
Anna gick in i sovrummet, öppnade garderoben och drog fram en resväska.
— Vad håller du på med? frågade Erik skarpt.
— Packar åt dig. I natt sover du hos din mamma.
— Har du tappat förståndet?
— Nej. Jag har bara slutat låtsas att ingenting allvarligt har hänt.
Han tog ett steg mot henne.
— Du har ingen rätt att kasta ut mig.
Anna vände sig om så tvärt att han stannade av sig själv.
— Den här lägenheten är min. Den köptes före äktenskapet. Nu går du härifrån frivilligt och utan föreställning. Annars ringer jag polisen och förklarar att en person vägrar lämna ägarens bostad efter en konflikt.
Erik stirrade på henne som om han aldrig hade sett henne förut. Kanske hade han inte det. Förut hade Anna ofta jämnat ut kanterna. Hon hade svalt tystnaden när Karin klagade på hennes mat. Hon hade inte protesterat när svärmodern dök upp utan att ringa först. Hon hade stått ut när Erik lovade att komma och hjälpa till på landet men i sista stund alltid hittade något viktigare. Och varje gång hon gav efter i det lilla märkte hon inte hur hon i deras ögon långsamt förvandlades till en människa som kunde tåla vad som helst.
— På grund av huset? frågade han dovt. Du tänker förstöra vår familj på grund av ett hus?
— Inte på grund av huset. På grund av att du ansåg dig få bestämma över något som inte är ditt. I dag är det huset. Vad blir det i morgon? Vem mer tänker du släppa in i mitt liv bara för att din mamma vill det?
Han försökte fortfarande argumentera. Han sade att Anna var för hård, att allt hade gått att lösa, att hans mamma bara velat hjälpa släkten. Men samtidigt började han redan lägga ner sina saker i väskan. Han drog ut lådor med onödigt mycket kraft, slängde ner tröjor och lät ljudet fylla rummet med avsikt. Anna hindrade honom inte. Hon stod vid fönstret och lyssnade, och efter en stund insåg hon att hon varken kände ånger eller rädsla. Bara en matt trötthet över en lögn som hade fått pågå alldeles för länge.
Innan han gick kastade Erik nycklarna på hallbyrån.
— Ring när du har lugnat ner dig.
— Vänta inte på det, svarade hon.
Dörren slog igen. Anna vred genast om låset och tog ur nyckeln från insidan. Sedan gick hon fram till byrån, plockade upp nyckelknippan och lade den i en låda. Först därefter satte hon sig. Inte på golvet, inte gråtande, inte i någon dramatisk pose som i en tv-serie. Hon sjönk bara ner på den lilla bänken i hallen.
Där blev hon sittande några minuter utan att röra sig. Till slut lyfte hon blicken, såg sin egen spegelbild i det mörka glaset och log kort, nästan ilsket. Så enkelt var det alltså. Det räckte att inte tiga en enda gång, så mindes människor förvånansvärt snabbt vad som tillhörde dem och vad som faktiskt var någon annans.
Nästa dag ringde Karin själv.
— Vad tror du att du håller på med? började hon utan minsta hälsning. Erik har fått sova här på grund av dina påhitt.
— Inte på grund av mina, sade Anna. På grund av sina egna.
— Du uppskattar inte din man det minsta. Du gör ju världens tragedi av en liten stuga.