– Våga inte sticka ut näsan ur rummet, din fräcka människa! Visar du dig här ute så ska du få se på annat! väste svärmodern.
– Inte ett steg! – Karin snodde runt så häftigt att hennes strassörhängen svängde till och kastade små glittrande reflexer över väggen. – Jag vill inte ens skymta dig medan Johansson är här. Sitt i din lilla håla och håll mun!
Anna blev stående vid den halvöppna köksdörren med en kökshandduk hårt knuten i handen. Genom springan såg hon hur svärmodern rättade till vasen med konstgjorda rosor på soffbordet, drog med handen över servetterna och kontrollerade att kristallglasen stod i en perfekt rad på brickan.
– Mamma, ta det lugnt… började Erik, men Karin avbröt honom med en avfärdande handrörelse, som om hon viftade bort en envis fluga.
– Det fattas bara att jag ska skämmas inför folk! Johansson kommer hit, får syn på den där… – hon tystnade ett ögonblick och letade efter ett ord som passade hennes förakt – får syn på henne, och vad ska de tro? Att min son gifte sig med vem som helst?
Anna stängde dörren tyst. Fingrarna darrade, men hon tvingade sig att andas jämnt. Tre år. I tre år hade hon bott i den här lägenheten mitt i Uppsala, och varje gång gäster väntades gömdes hon undan som en pinsam hemlighet. Som en defekt vara man inte ville ställa i skyltfönstret.
Efter tio minuter ringde det på dörren. Hon hörde hur svärmodern kvittrade välkomnande, hur rösterna blandades ute i hallen och hur Erik skrattade till – det där särskilda sällskapsskrattet som han aldrig använde när han var ensam med henne.
Anna stod vid fönstret i sitt rum, det som Karin kallade hennes ”håla”, och såg ut över kvällsstaden.
Oktoberskymningen föll snabbt och tätt. I husen mitt emot tändes fönstren ett efter ett, och plötsligt undrade Anna hur många kvinnor som fanns där bakom rutorna, kvinnor som hon, som gömde sig för andras blickar. Kvinnor som blivit osynliga i sina egna hem.
Hon hade vuxit upp i Örebro, i en helt vanlig familj. Pappan arbetade på fabrik, mamman på bibliotek. Efter yrkesutbildningen flyttade hon till Uppsala, hyrde ett litet rum i Gottsunda och fick jobb som receptionist på en tandläkarklinik. Det var där hon träffade Erik. Han kom in för en behandling, log, skämtade och bjöd henne på kaffe. Då hade han varit annorlunda. Eller var det bara hon som så gärna ville tro det?
– Anna, hämta mer is, hördes Eriks röst från vardagsrummet, med den där tonen man använder mot serveringspersonal.
Hon tog islådan ur frysen och gick ut. I vardagsrummet låg en tung blandning av dyr parfym och konjak i luften. Vid bordet satt paret Johansson, ett äldre elegant klätt par, och bredvid dem strålade Karin som en julgran.
– Åh, här kommer vår lilla hjälpreda, sa svärmodern utan att ens se på henne. – Ställ det på bordet och gå sedan.
Fru Johansson, en kvinna i sextioårsåldern med kylig blick, granskade Anna från topp till tå.
– Vem är det där? Den nya hemhjälpen?
Luften verkade stelna. Anna satte ner islådan och lyfte blicken. Erik satt försjunken i sin telefon. Karin pressade fram ett leende.
– Nej men kära Maria, inte alls! Hon är… tja, en avlägsen släkting. Hon hjälper till här hemma ibland.
Släkting. Hans hustru – en ”avlägsen släkting”.
Något klickade till inom Anna, så tyst och diskret att ingen annan kunde ha märkt det. Men själv kände hon hur den lilla rörelsen fortplantade sig genom hela kroppen. Långsamt torkade hon händerna mot förklädet. Sedan knöt hon upp det, vek det noggrant och lade det över stolsryggen.
– Jag är hans fru, sa hon lågt men tydligt. – Eriks fru. Sedan tre år tillbaka.
Karin for upp så hastigt att kaffekoppen välte och spred en mörk fläck över duken.
– Du… hur vågar du?! Ut härifrån! Ut ur vardagsrummet genast!
– Nej, svarade Anna och skakade på huvudet. – Jag tänker inte gå. Jag är trött på att gömma mig i mitt eget hem.
Först då lyfte Erik blicken från mobilen. I hans ansikte syntes förvirring, irritation och något mer – rädslan för hans mor.
– Anna, ställ inte till med en scen. Gå in på rummet, så pratar vi om det senare.
– Senare? Anna skrattade kort, utan glädje. – Vi har levt i ”senare” i tre år. När mamma inte hör. När det inte finns gäster. När hon har somnat. Jag tänker inte vänta på det där ”senare” längre.
Paret Johansson satt förstummade och såg ut som om de omöjligt hade kunnat föreställa sig en sådan vändning. Karin blev röd i ansiktet.
– Din… din oförskämda lilla människa! Jag tog in dig i mitt hem av medlidande! Jag har gett dig mat, kläder, tak över huvudet, och så tackar du mig på det här viset?
– Av medlidande? Annas röst blev stadigare för varje ord. – Jag kom in i den här familjen för att din son gifte sig med mig. Och från första dagen har du gjort allt för att få mig att känna mig som en tjänare i stället för som en familjemedlem.
Hon gick ut i hallen, tog sin väska och drog åt sig kappan från kroken. Händerna skakade igen, men den här gången av något helt annat.