Det var inte längre rädsla som fick dem att darra. Det var adrenalin. Vrede. En märklig, svindlande känsla av frihet.
– Vart tror du att du ska ta vägen?! Erik kom äntligen på fötter. – Har du blivit fullständigt från vettet?
Anna stannade i dörröppningen och vände sig om. Hon såg på sin man. På den man som en gång hade kommit med blommor, läst dikter för henne och lovat att älska henne, skydda henne, stå vid hennes sida. Samma man som bara två veckor efter bröllopet för första gången hade kallat henne ”hjälp i huset” när hans mamma bett honom om det.
– Jag tänker inte vara er hushållerska längre, sa hon lågt. – Och jag tänker inte längre vara er hemlighet heller. Lev precis som ni vill.
Dörren gick igen bakom henne med ett dämpat klick, men ljudet kändes slutgiltigt. I trapphuset hängde en blandning av kattlukt och nymålad väggfärg. Anna lutade ryggen mot väggen och slöt ögonen. Hjärtat hamrade så våldsamt att det nästan gjorde ont.
Hon tog upp mobilen och ringde Emma, den enda väninnan hon inte helt hade tappat kontakten med under de här tre åren.
– Emma… kan jag komma till dig? Bara en stund… ja… ja, det har hänt något.
Vid Uppsala centralstation var det fullt av människor. Anna trängdes bland kroppar och väskor, kände främmande axlar stöta emot henne, någon trampade henne på foten, och i luften låg doften av fuktiga ytterkläder och billig automatkaffe. Hon drog in lukten djupt. Det var doften av ett vanligt liv, av människor som skyndade vidare till sina egna bekymmer, utan att gömma sig, utan att spela teater.
I vagnen var luften tung och kvav. Anna stod nära dörrarna, höll hårt i stången och betraktade sin spegelbild i det mörka fönsterglaset. Trettioett år. Håret slarvigt uppsatt, ansiktet blekt, skuggor under ögonen. När hade hon senast sett sig själv i en spegel utan att först kontrollera om hon var tillräckligt osynlig?
Telefonen vibrerade i handen. Erik. Fem missade samtal. Anna behövde inte mer än en sekund för att trycka bort honom och sätta mobilen på ljudlöst.
Emma bodde i Gottsunda, i ett nio våningar högt miljonprogramshus. Hon öppnade dörren i mjukisbyxor och en urtvättad t-shirt med uttänjda knän och ärmar, drog genast in Anna i en hård kram och ställde inte en enda fråga.
– Te? Eller ska vi gå direkt på konjak?
– Te, svarade Anna, tog av sig kappan och sjönk ner i den slitna soffan. – Jag är inte redo att bli full än.
Emma kom tillbaka med två rykande muggar, satte sig tätt intill henne och drog upp benen under sig.
– Berätta.
Och Anna började prata. Först hackigt, bara om kvällen som just passerat, om familjen Johansson och om vad Karin hade sagt. Sedan brast något inom henne. Orden vällde fram som vatten genom en sprucken damm. Hon berättade hur Karin hade ogillat henne från första stund: ”inte från vår krets”, ”inga kontakter”, ”från landet”. Hon berättade hur Erik i början hade försvarat henne, men allt oftare börjat hålla med sin mor. Hur Anna steg för steg hade förvandlats till någon som lagade maten, städade, tvättade och ordnade allt – men när gäster kom blev hon inte ens ombedd att sitta med vid bordet. En gång hade Karin sagt: ”Skäm inte ut oss, sätt dig i rummet.” Och Erik hade inte sagt ett ord.
– Åh, Anna… Emma tog hennes hand mellan sina. – Varför teg du? Varför berättade du aldrig för mig?
– Jag skämdes. Anna tog en klunk te och brände sig på tungan. – Alla sa bara hur lyckligt lottad jag var. Vilken fantastisk man jag hade fått. Lägenhet centralt, bildad svärmor, trygghet. Vad skulle jag säga? Att jag var som ett husdjur hemma hos dem? Att min man hellre försvarade sin mamma än sin fru?
Emma svarade inte. Hon strök bara tummen över Annas hand. Utanför fönstret brusade kvällens Uppsala vidare. Någonstans skällde en hund, barn ropade nere på gården och porten slog igen med ett metalliskt dån.
– Du stannar här, sa Emma till slut. – Så länge du behöver. Vi löser det.
Anna sov inte den natten. Hon låg på den utdragna bäddsoffan, stirrade upp i taket och lät tankarna gå runt. För tre år sedan hade hon fortfarande trott att kärlek kunde övervinna allt. Hon hade trott att Erik skulle förändras, att hans mamma med tiden skulle acceptera henne. Men människor förändras inte om de inte själva vill. Och Erik hade aldrig velat.
Morgonen började med tjugo missade samtal från hennes man. Strax därefter kom ett meddelande från Karin: ”Sluta med hysterin och kom tillbaka. Skäm inte ut familjen.”
Anna stängde av mobilen.
Emma gick till jobbet vid åtta och lämnade en nyckel på köksbordet tillsammans med en lapp: ”Kylskåpet är ditt. Vila.” Anna klev upp, duschade och gjorde det för första gången på länge utan att skynda. Sedan bryggde hon kaffe och satte sig vid fönstret. Där nere på gården rastade äldre kvinnor sina hundar, mammor drog barnvagnar och föräldrar skyndade mot förskolan med sömniga barn i overaller. Ett enkelt liv. Ett liv utan mask och utan ständig rädsla.
Hon hämtade sin laptop och öppnade mejlen. Där låg hennes gamla CV, orört i tre år. Karin hade förbjudit henne att arbeta – ”vad ska du med egna pengar till, vi försörjer dig”. Men den sortens försörjning hade visat sig vara värre än ett fängelse.
Vid lunchtid hade Anna skickat sin ansökan till sex olika kliniker. Framåt kvällen hade två svar kommit: båda med en inbjudan till intervju.
Hon slog på telefonen först dagen därpå.