När skärmen väl tändes möttes hon av en hel mur av notiser: trettioåtta missade samtal från Erik och tolv från Karin. Dessutom låg där ett meddelande från svärmodern: ”Erik har fått problem med hjärtat. Är du nöjd nu?”
Anna drog nästan omärkligt på munnen. Det där knepet kände hon igen. Sjukdom som vapen, skuld som koppel. Hon hade sett det så många gånger att hon kunde replikerna utantill: ena dagen var det huvudet som värkte, nästa dag blodtrycket som sköt i höjden, sedan högg det plötsligt i bröstet. Och varje gång hade Erik kastat allt åt sidan och sprungit.
Men den rollen tänkte hon inte längre spela.
Hon skrev bara: ”Ring ambulans om det är allvarligt. Jag kommer inte tillbaka.”
Den första intervjun hölls på en klinik i närheten av Vaksalagatan. Anna tog på sig den enda riktigt prydliga klänningen hon hade, lade på lite smink och försökte bära kroppen som om hon inte varit rädd i flera år. Chefsläkaren, en kvinna i femtioårsåldern med skarp men varm blick, läste snabbt igenom hennes CV och ställde sedan några frågor om hennes tidigare erfarenheter.
Till slut kom frågan Anna hade väntat på.
— Varför har du inte arbetat under de senaste tre åren?
Hon tvekade. Vad skulle hon svara? Att hennes man och svärmor hade förbjudit henne? Att hon suttit hemma som någon instängd prinsessa i ett torn, fast utan sagans lyckliga slut?
— På grund av familjeskäl, sade hon till sist. Men nu är jag redo att arbeta heltid.
Chefsläkaren nickade kort.
— Vi söker en administratör till receptionen. Schemat varierar, lönen är inte särskilt hög i början, men det finns möjlighet att utvecklas. Skulle du kunna börja om en vecka?
— Ja, det kan jag.
Leendet som spred sig över Annas ansikte kom utan ansträngning. För första gången på mycket länge var det äkta.
Samma kväll satt hon och Emma i köket, drack billigt vin ur muggar och skrattade så högt att grannarna säkert hörde dem.
— Jag fick jobbet! Emma, jag ska jobba igen!
— Det visste jag, sade Emma och slog sin mugg mot Annas. Du är starkare än du tror. Och Erik då? Fortsätter han ringa?
— Han ringer. Skriver också. Jag svarar inte.
— Bra. Låt honom känna hur det är när någon faktiskt försvinner.
Men Erik förstod ingenting. Tre dagar senare dök han upp. Anna kom hem på kvällen med matkassar i händerna, och där stod han utanför porten. Skjortan var skrynklig, ansiktet magert och trött. Han såg äldre ut än han borde.
— Anna, vi måste prata.
— Det finns inget att prata om.
Hon försökte gå förbi, men han tog tag i hennes arm.
— Mamma är sjuk. På riktigt. Blodtrycket rusar, hon äter tabletter hela tiden. Läkarna säger att det är stress. På grund av dig.
Anna slet loss armen och såg på honom.
— På grund av mig? Erik, din mamma plågade mig i tre år. Hon förnedrade mig, gömde undan mig, behandlade mig som en tjänsteflicka. Och du stod bredvid och teg. Varje gång valde du henne. Aldrig mig.
— Du vet ju hur hon är… Du kunde ha stått ut. Anpassat dig lite.
— Anpassat mig?
Rösten sprack och blev högre än hon tänkt.
— Jag anpassade mig i tre år! Jag tvättade, lagade mat, städade. Jag teg när hon kallade mig tjänare. Och vad förändrades? Ingenting.
— Anna, kom hem. Jag ska prata med mamma. Hon kommer att förstå.
— Nej.
Hon skakade på huvudet, långsamt men bestämt.
— Jag tänker inte komma tillbaka. Jag vill leva, Erik. Inte existera i ständig rädsla. Jag har fått arbete. Jag börjar om. Utan er.
Sedan vände hon sig om och gick mot porten. Erik ropade hennes namn bakom henne, men hon stannade inte.
I Emmas lägenhet var det varmt, och från köket kom doften av rödbetssoppa. Anna hängde av sig jackan, gick in och sjönk ner på en stol.
— Han var här, eller hur? frågade Emma.
— Ja.
— Och?
— Jag sade att jag inte kommer tillbaka.
Emma fyllde en djup tallrik åt henne och lade en brödskiva bredvid.
— Bra. Håll fast vid det. Den värsta biten är redan gjord.
Anna svarade inte. Innerst inne visste hon att det svåraste inte var över. Det hade bara börjat.
Arbetet på kliniken blev ändå som en räddningslina. Varje morgon kom hon dit strax före åtta, log mot patienterna, bokade tider, svarade i telefon och ordnade journaler och blanketter. Chefsläkaren Sofia var sträng, men rättvis. Hon snokade inte i Annas privatliv och pressade henne inte med frågor. Hon lät henne helt enkelt sköta sitt arbete.
Efter en månad hyrde Anna ett litet rum i Gränby. Det var trångt, och möblerna såg ut att ha överlevt flera decennier, men det var hennes. Hon köpte nya lakan, satte upp gardiner och ställde en krukviol på fönsterbrädan. För första gången på länge fanns det en plats där ingen talade om för henne hur hon skulle andas.
Erik hörde av sig mer och mer sällan. Karin skickade till slut ett sista meddelande: ”Du kommer att ångra dig. Gud ser allt. Du ska få ditt straff för att du förstörde familjen.”
Anna raderade numret och blockerade henne.
Ett halvår passerade.
Våren kom sent till Uppsala, men när den väl kom gjorde den det med kraft. På bara några dagar sjönk snön undan, träden fick gröna knoppar och människorna började lämna sina tunga vinterjackor hemma. Anna var på väg hem från kliniken och valde vägen genom parken när hon fick syn på Erik.
Han satt ensam på en bänk, hopsjunken och stilla, som om någon hade tömt honom på kraft. Bredvid honom stod ett par kryckor lutade mot bänken. Han såg minst tio år äldre ut.
Anna tänkte gå vidare. Men just då lyfte han blicken, och deras ögon möttes.
— Anna…
Hans röst var hes, matt, nästan främmande.
Hon stannade några steg ifrån honom.
— Vad har hänt?
Erik drog snett på munnen i något som liknade ett bittert leende.
— Stroke. För två månader sedan. Vänster sida är fortfarande svag. Läkarna säger att det beror på stress och utmattning.