— Anna, för över hela din lön till mig redan i dag. Jag har tagit reda på allt, och den summan borde precis räcka.
Jag slog mig ner mittemot henne och kände hur en torr, nästan yrkesmässig nyfikenhet vaknade inom mig. Jag har aldrig varit typen som grälar bara för grälets skull, och jag höjer sällan rösten. Kalla fakta har alltid varit mitt bästa vapen.
— Vad är det för behandling du talar om? frågade jag och såg rakt in i hennes flackande blick. — Vilken diagnos har du fått? Du vet ju vad jag arbetar med. Jag är läkare. Ge mig journalutdraget, provsvaren och ordinationerna, så går jag igenom allt själv. Om det verkligen är allvarligt kan jag ordna en tid åt dig hos de bästa specialisterna i stan via mina kontakter, helt utan kostnad.
Maria lät blicken rusa över köksluckorna, som om svaret stod skrivet någonstans mellan skåpen och kaklet. Hon hade uppenbarligen inte räknat med ett så sakligt och känslobefriat bemötande.
— Åh, vad begriper du med dina sjukhus och era system! fräste hon. — Alla de där gratisremisserna och vårdköerna! Där tar de livet av en innan de ens hinner fråga vad man heter! Jag behöver hjälp redan i morgon! Det handlar om… ja… en energimässig obalans i kroppen. Specialisten sa att jag, för att stärka immunförsvaret och stabilisera blodtrycket, omedelbart måste bära rätt ädelmetaller och sällsynta stenar i huvudhöjd. Det är gammal läkekonst, vetenskapligt bevisad av professorer!
Johan, som fram till dess hade suttit tyst och lyssnat på sin mor, fällde långsamt ner locket på sin laptop. Hans ansikte hårdnade, och blicken blev tung och vass.
Själv kunde jag inte låta bli att dra på munnen. Med nästan uppriktig förtjusning betraktade jag denna billiga lilla småstadsteater som nu spelades upp framför oss.
— Rätta stenar i huvudhöjd? Maria, som läkare kan jag försäkra dig om en sak: det finns inga magiska livsförlängande punkter i örsnibbarna. Där finns fettvävnad, lite brosk och ett nät av små blodkärl. Det enda tryck som diamanter möjligen påverkar är blodtrycket hos avundsjuka grannkvinnor. Läste du det där i någon gratisblaska på vårdcentralen, eller har din kära vän Karin äntligen hunnit skryta om sina nya smycken?
Svärmor blossade upp som torrt hö när någon håller en tändsticka intill. Hennes geniala plan, som hon säkert hade legat vaken och finslipat i flera nätter, började spricka rakt igenom.
Saken var nämligen den att hennes väninna, Karin, var ökänd i hela området. Hon var en sådan kvinna vars främsta begåvning bestod i att koka ihop intriger av ingenting och sedan leva bekvämt på godtrogna människors bekostnad. Bara häromdagen hade denna dam stolt visat upp ett par eleganta örhängen för Maria och utan minsta skam berättat att hon hade lyckats pressa dem ur sin svärdotter genom listiga manipulationer.
— Vad har Karin med saken att göra?! skrek Maria, och den gälla tonen avslöjade henne fullständigt. — Ja, Karin har omtänksamma barn, de köpte fantastiska diamantörhängen åt henne! Och vet du vad? Alla hennes krämpor försvann på en gång! Men min egen son betalar bara för betongväggar och har glömt sin mor! Jag uppfostrade er, jag sov inte på nätterna, jag gav allt jag hade, och nu snålar ni med småpengar när det gäller mig!
När hon insåg att medlidande inte gav önskat resultat bytte Maria taktik så abrupt att det nästan blev komiskt. Ilskan rann av hennes ansikte, och i dess ställe bredde en sötaktig, klibbig ömhet ut sig. Nu tänkte hon tydligen göra mig lycklig med våld.
— Lilla Anna, min flicka, sjöng hon med en honungssöt röst som fick det att ila i tänderna på mig. — Jag ber ju inte om de här pengarna bara för min egen skull. Det är inte själviskt menat. Jag var faktiskt hos notarien i går. Jag har bestämt mig för att skriva över vår familjs sommarstuga i Trosa helt och hållet på dig. Johan är ju karl, han behöver inte odlingsbäddar och växthus, men du är en ordentlig och praktisk kvinna. Så om du bara för över lönen till min behandling i dag, åker vi nästa vecka och ordnar papperen på huset. Då blir du fullvärdig ägare till hela stället!
Jag var nära att skratta högt. Jaha, så det var dit hon ville komma. Ett klassiskt bete från Karin, bedragaren med sammetsröst. Först lovar man guld och gröna skogar, sedan får man offret att öppna plånboken, och därefter kommer förstås den eleganta undanmanövern: dokumenten har försvunnit, notarien blev sjuk, blodtrycket steg, eller så var det plötsligt inte rätt tid att ordna några papper.
Gunnar gav ifrån sig ett ljudligt fnys, tog en nöjd klunk av sitt starka te och lät blicken glida ut mot mörkret bakom fönstret.
— Vet du, Maria, det där får mig att tänka på en gammal historia från vår fordonspark.