— …där hade vi en gång en mekaniker, Erik, fortsatte Gunnar eftertänksamt. Han var en sådan där karl som älskade att blåsa upp sig och låtsas vara mer betydelsefull än han var. En dag fick han för sig att hans ”ställning” krävde en bil som matchade. Så han köpte en begagnad lyxjeep, förstås på ett lån som var större än hans sunda förnuft. Problemet var bara att pengarna sedan inte räckte till varken bränsle eller vinterdäck. Så hela vintern rullade han runt på blankslitna sommardäck, halkade omkring som en kalv på nyspolad is, tills han vid första ordentliga snöfallet backade rakt in i en stor plåttunna utanför kommunhuset. Där stod han sedan, så stilig och förnäm i sin dyra bil, mitt bland potatisskal, sönderrivna påsar och annat skräp. Sådant är skryt, Maria. Det är som billiga lackskor från torget: de glänser fint utanpå, men inuti skaver de sönder fötterna. Man ska leva efter sina verkliga tillgångar, inte spela fin dam på någon annans bekostnad.
Svärmodern kastade en vass, hatisk blick mot honom. Hennes läppar darrade av ilska.
— Ingen har bett om er åsikt, Gunnar! fräste hon. Ni sitter bara här och dricker te! Det här rör vår familj, och ingen annan!
Då reste sig Johan.
Det fanns inget tveksamt i hans rörelser. Han gjorde det snabbt, samlat, utan minsta onödiga gest. När han talade var rösten hård och kall, som metall mot sten. Inga ursäkter, inget försök att mildra situationen, inget besvärat småprat. Min man hade alltid haft förmågan att se vad som var viktigast och att dra en gräns när någon försökte kliva över den.
— Nu räcker det, mamma, sade Johan och såg henne rakt i ögonen. Samtalet är avslutat. Du kommer hem till oss utan att fråga. Du försöker oblygt gräva i min frus plånbok. Du kräver våra pengar till smycken och krimskrams och gömmer dig bakom påhittade sjukdomar. Och dessutom försöker du lura oss med sommarstugan, fast vi redan för ett år sedan pratade om att den ska rivas när vägen byggs ut. Ytterdörren finns där ute i hallen.
— Johan! pep Maria och slog genast över till rollen som djupt kränkt martyr. Tänker du kasta ut din egen sjuka mor på grund av den där snåla, beräknande kvinnan?
— Jag skyddar min familj från simpel stöld och ren fräckhet, svarade han lågt, men med en skärpa som inte gick att missa. Nycklarna till vår lägenhet lägger du på byrån vid spegeln. Nu. Och jag vill aldrig mer höra dig kräva pengar som andra människor har arbetat ihop.
Maria förstod till slut att hennes stora föreställning hade rasat ihop inför publik. Inte bara misslyckats, utan kollapsat fullständigt och pinsamt. Hon for upp från stolen, slängde nyckelknippan i bordet så det skallrade, snodde runt på klacken och marscherade ut mot hallen medan hon väste förbannelser mellan tänderna.
— Ni kommer att få ångra er bittert! skrek hon från dörren medan hon med ilskna ryck drog på sig stövlarna. Jag skriver i familjechatten direkt! Alla släktingar ska få veta vilka giriga egoister ni är och hur ni behandlar en mor!
Ytterdörren slog igen med en smäll som fick luften i hallen att darra. Och med den smällen kapades åtminstone för stunden den där kvävande strömmen av gift.
Jag gick bort till spisen för att sätta på vattenkokaren igen. Märkligt nog fanns det ingen vrede kvar i mig. Inte ens någon verklig sårad känsla. Bara en lätt trötthet inför mänsklig dumhet utan botten, och samtidigt en nästan behaglig klarhet.
— Vet du, Gunnar, sade jag och vände mig mot honom, respekt är inget man betalar för i kassan hos en guldsmed. Den går inte att köpa med banköverföring heller. Och status fungerar på samma sätt. Verklig status är när man inte behöver sticka ner smutsiga händer i någon annans ficka för att känna sig betydelsefull. En klok människa bygger sitt värde på hederliga handlingar och inre värdighet. En dum människa hänger det på lånade prydnader och tror fromt att livet är lyckat bara grannfrun blir grön av avund.
— Det där var ord och inga visor, flicka lilla, sade Gunnar och nickade belåtet medan ett leende försvann in i hans kraftiga mustasch. Men vad tänker ni göra med familjechatten då? Släkten kan vara snabb med att hugga när blodvittringen går.
Jag ryckte bara på axlarna och log snett. Jag visste mycket väl att sanningen stod på vår sida. Och fakta, de har en irriterande vana att vara världens mest envisa ting.
En kvart senare pep min telefon bestämt, nästan krävande. I den stora släktchatten ”Familjen”, där ett trettiotal personer fanns med — mostrar, farbröder, kusiner och avlägsna släktingar i alla möjliga led — hade ett jättelångt meddelande från svärmor dykt upp, laddat med så mycket tragedi att Shakespeare själv hade kunnat ta anteckningar.