Min man reste iväg för att ta hand om sin svårt sjuka mamma. En hel månad gick utan att han kom hem, utan samtal, utan besök. Till slut stod jag inte ut längre, utan tog vår dotter med mig och åkte dit. Jag hade tänkt överraska honom, men när vi kom fram såg jag att ytterdörren stod på glänt — och råkade höra röster inifrån…
Jag heter Anna Andersson och arbetar som sjuksköterska på en kommunal klinik. Det är inget lätt yrke. Nätterna på jouren är många, tempot högt och ansvaret vilar ständigt tungt på axlarna. Ändå har jag alltid vetat varför jag orkade fortsätta. När jag kom hem, alldeles slutkörd och knappt med kraft att ta mig över tröskeln, möttes jag alltid av min sjuåriga dotter Emmas varma leende. Då bleknade tröttheten nästan på en gång.
— Mamma, titta vad jag ritade på förskolan i dag! ropade Emma lyckligt så fort jag öppnade dörren.
Hon räckte stolt fram ännu en teckning av vår familj. På varenda bild stod vi tre tillsammans, hand i hand, med stora leenden.
— Men älskling, så fint! Du är ju en riktig konstnär, sade jag och fäste försiktigt upp hennes nya mästerverk på köksväggen, bredvid alla de andra.
Där hade det med tiden vuxit fram ett helt litet galleri över vår lycka.
Erik hade inte varit hemma på en månad. Trettio dagar utan hans röst, utan hans skratt, utan den där vardagliga närvaron som jag tidigare tagit för självklar. Min man arbetade som chef på ett stort försäkringsbolag. Vi hade träffats redan under första året på universitetet. Då hade han framstått som trygg, lugn och pålitlig. Det som fick mig att falla var hans mjuka sätt, hans artighet och den sällsynta uppriktighet som verkade finnas i allt han gjorde.
Han uppvaktade mig vackert. Kom med blommor, bjöd ut mig på kaféer och fick mig att känna mig sedd. Efter många år tillsammans gifte vi oss, och vårt äktenskap verkade stabilt, varmt och lyckligt. När lilla Emma föddes försökte vi balansera arbete och familjeliv så gott vi kunde. Grannarna brukade till och med nämna oss som ett föredöme.
— Anderssons, det är en riktig familj det, hörde jag ibland någon säga.
Och jag trodde faktiskt att vi var lyckliga. Eller åtminstone ville jag tro det. De där svaga skuggorna av tvivel som ibland gled genom mig sköt jag alltid undan. Men för en månad sedan förändrades allt. Beskedet slog ner som en blixt från klar himmel: Eriks mamma, Karin, hade blivit allvarligt sjuk.
Hon hade förlorat sin man några år tidigare och bodde ensam i sitt hus utanför Uppsala, ungefär tre timmars bilresa från oss. Karin var en sträng kvinna, van att bestämma och inte alltid enkel att komma nära. Men för Eriks skull hade jag alltid ansträngt mig för att hålla en fungerande relation till henne.
Den dagen kom Erik fram till mig med ett spänt, allvarligt ansikte.
— Anna, mamma är riktigt dålig. Hon behöver någon hos sig hela tiden. Jag åker dit och bor hos henne ett tag.
Jag blev förstås förvånad.
— Varför har du inte sagt något tidigare? frågade jag och försökte behålla lugnet i rösten. Vi hade kunnat åka tillsammans. Hjälpa henne. Anställa någon som vårdar henne. Jag hade kunnat ta ledigt från jobbet.
Erik sänkte blicken, som om mönstret i mattan plötsligt blivit det mest intressanta i rummet.
— Det behövs inte, Anna. Det blir inte länge. Mamma orkar inte träffa främmande människor just nu. Jag klarar det själv.
Något i hans tonfall fick mig att stelna till. Han lät inte hård, inte direkt avvisande, men sluten på ett sätt jag inte kände igen. Det var som om en osynlig vägg på ett ögonblick hade rests mellan oss. Ändå övertalade jag mig själv att det bara handlade om oro och press. Hans mamma var sjuk, han var rädd, det var klart att han betedde sig annorlunda. Jag kramade honom, kysste honom på kinden och lovade att ringa varje dag.
De första dagarna hörde han av sig regelbundet. Samtalen var korta och torra, men han svarade åtminstone. Han berättade att Karin var svag, att blodtrycket åkte upp och ner, men att läget ändå var under kontroll. Sedan började samtalen glesna. Meddelandena blev kortare, nästan bara enstaka ord. Ibland kunde han vara tyst i ett helt dygn och förklarade det efteråt med trötthet eller dålig täckning.
En vecka passerade. Sedan en till. Och därefter en tredje.
Jag försökte låta bli att stressa upp mig, men en dov oro växte långsamt inom mig. Emma frågade allt oftare när pappa skulle komma hem. Jag log, strök henne över håret och sade att det nog skulle bli snart.