Men innerst inne visste jag inte längre om jag trodde på det själv.
En natt, efter ett ovanligt tungt arbetspass, brast något i mig. Jag orkade inte längre sitta och vänta på att han skulle höra av sig, så jag slog Eriks nummer igen. Signalerna gick fram länge. Precis när jag nästan hade bestämt mig för att lägga på hördes en röst.
En kvinnoröst.
— Hallå?
Det var som om allt blod försvann ur mina händer.
— Förlåt… är Erik Andersson där? fick jag fram.
Det blev tyst en kort stund.
— Han står i duschen, svarade kvinnan sedan. Vem är det som söker honom?
Jag avslutade samtalet utan att säga ett ord till.
Telefonen låg kvar i min hand, hårt fastklämd mellan fingrarna, medan hjärtat slog så våldsamt att det nästan gjorde ont. Jag satt på sängkanten och försökte förstå vad jag nyss hade hört. Tankarna kastade sig åt alla håll. Kanske var det en vårdare. En granne. Någon avlägsen släkting som hjälpte Karin. Det måste finnas en rimlig förklaring.
Men tonen i kvinnans röst lät inte som någon som råkat svara i fel telefon. Hon lät säker. Bekväm. Som om hon hade all rätt i världen att vara där.
Efter ungefär en halvtimme ringde Erik upp.
— Anna, hade du ringt? frågade han. Jag hade mobilen i ett annat rum.
— Vem var det som svarade? frågade jag lågt.
— Va? Ingen aning. Det måste ha blivit något fel. Täckningen här är helt konstig.
Han pratade för snabbt. Orden ramlade över varandra, som om han ville hinna före varje ny fråga. Jag orkade inte pressa honom. Jag sade bara att jag var trött och lade på.
Den natten sov jag knappt alls. Oron låg tung över bröstet, och hur jag än försökte sortera mina tankar trasslade de bara ihop sig mer. Ändå höll jag envist fast vid den sista lilla möjligheten att allt kunde förklaras på ett sätt som inte skulle krossa mig.
Ytterligare en vecka gick.
Sedan slutade Erik ringa helt.
Då bestämde jag mig.
Jag tog ledigt ett par dagar, packade en liten ryggsäck åt Emma och sade att vi skulle åka och hälsa på farmor. Hon blev överlycklig. Hela vägen satt hon i baksätet och pratade oavbrutet om hur förvånad pappa skulle bli när vi plötsligt dök upp.
När vi kom fram möttes vi av en tystnad som kändes fel redan innan jag hunnit kliva ur bilen. På gården stod en bil jag aldrig sett tidigare. Grinden var inte låst. Jag knackade på dörren, väntade, knackade igen. Ingen öppnade.
Till sist tryckte jag ner handtaget.
Dörren gled långsamt upp.
Det var då jag hörde rösterna inifrån.
— Du sade ju att hon inte skulle komma, fräste en kvinna.
— Jag trodde inte att hon skulle få för sig att kasta sig hit med barnet, svarade Erik.
— Tänker du över huvud taget förklara något för henne?
Jag stelnade där jag stod. Emma höll mig i handen och såg upp på mig, förvirrad.
— Senare, muttrade han. Inte nu. Mamma är fortfarande inne på rummet.
Kvinnan gav ifrån sig ett kort, hånfullt skratt.
— Vilken mamma? Hon har varit på behandlingshemmet i två veckor.
Det svartnade nästan för ögonen på mig.
Jag sköt upp dörren helt och steg in i hallen.
Erik stod vid köksbordet. Bredvid honom fanns en lång, mörkhårig kvinna i trettiofemårsåldern, klädd i morgonrock som om hon bodde där.
Hans ansikte tömdes på färg.
— Anna… är du här?
Jag svarade inte. Emma tryckte sig tätt intill mitt ben.
— Pappa? sade hon försiktigt.
Kvinnan tog långsamt ner en handduk från en krok, nästan teatraliskt, som om alltihop var en scen ur en dålig tv-serie.
— Jaså, sade hon med ett kyligt leende. Så det är du. Hans lilla ”tillfälliga problem”.
Erik drog händerna genom håret.
— Det är inte som det ser ut…
Märkligt nog blev jag plötsligt alldeles lugn. Inte för att det gjorde mindre ont, utan för att något inom mig redan hade förstått.
— Var är Karin? frågade jag med jämn röst.
Han vek undan blicken.
— På ett rehabiliteringscenter. Hon blev sämre ett tag, men nu är läget stabilt.
— Varför ljög du?
— Jag… visste inte hur jag skulle säga det.
Jag såg på kvinnan bredvid honom.
— Och hon?
— Sara, svarade kvinnan själv. Vi har känt varandra i ett år.
Ett år.
Ordet föll ner mellan oss som något tungt och oåterkalleligt.
Jag skrek inte. Jag grät inte. Jag böjde mig bara ner, lyfte upp Emma i famnen och höll henne hårt.
— Du åkte inte hit för din mammas skull, sade jag. Du åkte till henne.
Erik tog ett steg mot mig.
— Anna, vänta. Det är mer komplicerat än så. Jag har varit förvirrad. Du jobbar jämt, du är alltid trött, vi har glidit ifrån varandra för länge sedan…
Ett torrt, bittert skratt lämnade mig.
— Och din lösning var alltså att inte ”glida ifrån”, utan att skaffa en annan kvinna och lämna din sjuåriga dotter utan en förklaring?
Sara lade armarna i kors över bröstet.
— Han tänkte faktiskt berätta allt för dig. Han visste bara inte hur.
— Naturligtvis, sade jag lågt. Väldigt ädelt.
Emma skakade i min famn.