– Lägenheten är vår nu, en familjebostad! Du är mannen i huset. Och hon där… svärmodern viftade föraktfullt med handen mot Anna, hon kan stänga sin fiskmun och sluta synas!
Deras första möte liknade en liten gnista i skymningen. Inte någon högtidlig ”kärlek vid första ögonkastet”, utan snarare ett generat ”förlåt” på en överfull buss, när Erik råkade kliva Anna på foten. I stället för en utskällning möttes han av hennes leende, blygt men fullständigt äkta.
Ett år senare gifte de sig enkelt, precis så som de själva ville ha det: inte storslaget, bara nära och varmt. Anna bar en skjortklänning, Erik hade ingen slips, champagnen dracks vid vattnet och måsarnas skrik fick ersätta Mendelssohns bröllopsmarsch. ”Nu kör vi”, viskade han och kysste henne. Anna förstod genast att han inte talade om bilen, utan om hela deras framtid.
De slog sig ner i hennes trivsamma tvåa, där det doftade kaffe, gammalt trä och försiktiga förhoppningar. De första två månaderna var som tjock, söt honung. De lärde känna varandras vanor: han kokade kaffe på morgonen, hon sjöng falskt och högt i duschen, och ingen suckade åt den andre. ”Allt under kontroll, kapten?” frågade Erik varje morgon. ”Vi går in för landning”, skrattade hon tillbaka.
Sedan kom den svarta varningen. Den hade ett namn: Margareta.
Hon steg inte in som en gäst, utan som en inspektör med osynligt mandat. Först kom de till synes oskyldiga råden: ”Det drar här, Erik, du fryser ju” eller ”Anna lilla, borsjtj ska vara mustig, inte den där… rödbetsfärgade soppan.” Därefter började hon möblera om: ”Jag har bara gjort köket lite mer praktiskt.” Anna ställde tyst tillbaka stekpannorna och kände hur en dov, behärskad ilska växte inom henne. Hon teg. Uppfostran, artighet och moderns ord höll henne kvar: ”Stå ut, flickan min, det är hans mamma.”
Men även tålamod har en gräns. För Anna blev den gränsen byrån.
Den dagen kom Anna hem från jobbet tidigare än hon brukade.