Hon bar på en liten present till sin man: en mugg med texten ”Kaffets chef”. Lägenheten var märkligt stilla, nästan så tyst att tystnaden ringde i öronen. Men sovrumsdörren stod på glänt. Anna tog ett steg närmare, kikade in – och det bultade till hårt i tinningarna.
Margareta stod med ryggen mot dörren framför den öppna byrån. Mellan tumme och pekfinger höll hon Annas trosor, som om de vore ett provexemplar av undermålig kvalitet. Ett par enkla bomullstrosor med en bleknad liten nalle på. Hon nöjde sig inte med att titta. Hon granskade dem. Kände på tyget, knep ihop ögonen och verkade bedöma sömmarnas hållbarhet, som om hela den framtida släkten av barnbarn skulle hänga på just detta plagg.
”Margareta.” Annas röst lät sträv, nästan kvävd. ”Vad håller du på med?”
Svärmodern vände sig långsamt om, med ett lugn som om hon stått i sitt eget palats. Hon slängde inte ifrån sig plagget, utan lade tillbaka det omsorgsfullt, som om hon satte sin stämpel på det – ett godkännande, eller snarare en dom.
”Jag kontrollerar bara, lilla Anna. En riktig husmor måste veta vilket skick hennes… strategiska förråd befinner sig i. Sömmarna här verkar ärligt talat lite klena.”
Det var inte bara en oförskämd handling. Det var ett intrång där ingen annan människa hade rätt att vara. Tålamodet, som länge spänts ut som ett tunt gummiband, brast med ett torrt, skarpt snäpp.
”Du har ingen rätt!” Orden for ur Anna, och rösten blev starkare för varje stavelse. ”Det där är mitt! Min byrå, mina saker! Hur vågar du?”
På Margaretas ansikte försvann den vänliga rådgivarens mask på en sekund. Under den fanns något kallt och hårt, som grå sten. Hon tog ett steg framåt, och hennes skugga föll över Anna.
”Men se där, vad vår lilla svärdotter fräser”, drog hon ut på orden med sockersöt giftighet. ”Menar du allvar? Har du tappat förståndet?”
Sedan blev hennes röst plötsligt metalliskt isig.
”Det här är min sons hem. Den ende mannen här. Det är han som bestämmer, inte du. Och nu stänger du genast din lilla mun.”