”Annars ser jag och Erik till att den blir stängd på riktigt. Och lägg det på minnet en gång för alla: i den här familjen är det jag som står överst. Jag är den som leder. Det blir som jag säger.”
Hon stack sitt pekfinger rakt mot Annas bröst.
”Och den där hålan du kallar lägenhet… den är bara inträdesavgiften till vår släkt. Priset för att vi ens tog emot en sådan som du. Så försök inte spela viktig. Håll dig på din plats, din dumma gås!” skrek Margareta.
Anna ryggade tillbaka som om orden hade träffat henne fysiskt. Skammen brände, ilskan slog upp i henne, förnedringen fastnade som en hård klump i halsen.
I samma ögonblick syntes Erik i dörröppningen. Han stod lutad mot karmen, alldeles stilla, med ett ansikte som inte avslöjade någonting. Men blicken… den var mörk och tom, som ögonen på en gädda som just fått syn på sitt byte.
Han hade hört allt.
”Mamma”, sade han lågt, nästan milt, och just därför lät det ännu mer hotfullt. ”Har det slagit slint för dig fullständigt? Är det vårpsykos, eller fick du en istapp i huvudet från sjätte våningen? Vad i helvete är det du står och vräker ur dig?”
Margareta fnös, som om hon tog hans tonfall för ett tecken på att han stod på hennes sida.
”Älskade pojken! Förklara för henne hur saker fungerar här! Jag säger bara sanningen rakt ut! Du är mannen i huset! Jag är familjens överhuvud! Lägenheten är vår nu, familjens! Och den där…” Hon svepte föraktfullt med handen mot Anna. ”Hon kan täppa igen sitt fiskgap och sluta göra väsen av sig!”
Erik sköt långsamt ifrån sig dörrkarmen. Han höjde inte rösten. Tvärtom sänkte han den, tills den blev till en raspig, farlig viskning.
”Nu räcker det, mamma. Föreställningen är slut. Du har klivit över varenda gräns som finns. Du har uppenbarligen tappat kontakten med verkligheten. Nu klär du på dig och går härifrån. Själv, eller över min axel. Välj. Och säger du ett ord till ringer jag ambulansen och ber dem komma med något lugnande för aggressiva patienter. Jag skämtar inte.”
Hans mor stelnade.
”Erik?! Jag är din mor! Ditt eget blod! Och du tänker välja den där…”
”Ja, du är min mor”, avbröt han henne, och för första gången hördes stål i hans röst.