”…och alldeles nyss kallade du min fru för en hönshjärna och började rota i hennes underkläder. Ta på dig ytterkläderna. Dörren är där.”
Då brast det fullständigt för Margareta. Hon tjöt till, rått och skärande, som ett skadat djur, och svingade handväskan mot honom.
”Otacksamma unge! Jag har gett dig allt! Det är hon som har förhäxat dig, det fattar du väl!”
Erik svarade inte. Med en rörelse som var både snabb och kontrollerad fångade han hennes arm, tog ett fast grepp om axeln och vände henne mot hallen. Det var inte våld i blind ilska. Det var beslutsamhet. Hård, obeveklig och omöjlig att förhandla med.
Hon sprattlade, slängde med kroppen och skrek osammanhängande om gift, förbannelser och att någon hade förstört hennes son. Klackarna rispade mot golvet medan han, utan att höja rösten, förde henne mot utgången.
Anna stod kvar med handen pressad mot munnen. Hon såg på sin man, den samme Erik som brukade skratta åt dåliga skämt och lägga armen om henne när hon frös, och nu körde han utan tvekan ut den person som så många ansåg vara oantastlig: hans egen mor. Han var lugn. Exakt. Nästan skrämmande orubblig.
När dörren slog igen kapades Margaretas hysteriska skrik tvärt. Kvar i lägenheten blev en tystnad så massiv att den nästan dånade. Den fyllde rummen, tryckte mot väggarna och ringde i Annas öron.
Erik vände sig långsamt om. Andningen gick tungt, och handen som nyss hållit fast modern darrade svagt. Hans blick sökte hennes, försiktigt, nästan rädd, som om han väntade sig att där finna avsky eller fruktan.
”Hur är det med dig?” fick han fram.
All vrede hade runnit ur honom. Stålet i rösten var borta. Kvar fanns bara trötthet, oro och något sårbart.
Anna gick fram till honom. Inte hastigt, inte dramatiskt. Bara nära. Hon mötte hans välbekanta ögon, som i den stunden såg så oskyddade ut att det högg till i henne. Hjärtat, som nyss hamrat av skräck och raseri, fylldes plötsligt av en varm, stilla galenskap som nästan fick henne att skratta.
”Det är bra”, viskade hon och lade handen mot hans bröst. Under handflatan slog hans hjärta våldsamt.
Sedan drog hon armarna om honom, hårt, gömde ansiktet mot hans hals och mumlade med en röst där både tårar och skratt darrade:
”Tack, min hjälte. Nu är det verkligen vårt hem.”