– Vad menar du med att din lägenhet inte kan delas? Jag hade faktiskt räknat med min andel efter bröllopet… muttrade min man missnöjt om bostaden jag hade ägt redan innan vi gifte oss.
För Anna kom kallelsen till tingsrätten om äktenskapsskillnad inte som någon chock. Det sista året tillsammans med Erik hade mest varit som ett långsamt, plågsamt utslocknande. Hans ständiga sena kvällar på jobbet, den kyliga tonen, blicken som gled förbi henne som om hon inte längre fanns – allt hade talat sitt tydliga språk. Och för en månad sedan hade han bara klivit in genom dörren, packat sina saker och meddelat att han ”träffat någon annan” och att ”det här var ärligare mot alla”.
Ärligare. Vilket märkligt ord att använda om ett svek.
Hon hade inte försökt stoppa honom. Smärtan fanns där, dov och molande, som ett gammalt sår som värkte när vädret slog om. Men samtidigt hade en oväntad lättnad smugit sig in. Hon behövde inte längre låtsas. Inte försöka tvinga fram samtal. Inte ligga vaken och leta fel hos sig själv. Det var över.
Anna bodde kvar i sin egen lägenhet – en rymlig, ljus tvåa som hon hade ärvt av sina föräldrar långt innan Erik kom in i hennes liv. Den bostaden hade alltid varit mer än väggar och tak. Den var hennes fäste, hennes trygga plats. Och nu, när han hade försvunnit därifrån, började hemmet sakta åter bli bara hennes. Hon tog tag i allt som hon i åratal hade skjutit upp: satte upp nya tapeter i sovrummet, köpte fåtöljen hon länge gått och sneglat på, flyttade om möblerna. Bit för bit byggde hon upp sitt liv igen.
En vecka efter att domstolspapperen hade landat i brevlådan ringde Erik. Hans röst lät torr, nästan formell.
– Hej, Anna. Vi behöver ses och gå igenom hur vi ska dela upp sakerna. Utan advokater, helst. Det är onödigt att lägga pengar på sådant.
Hon gick med på det. Någonstans ville hon fortfarande tro att de kunde avsluta allt vuxet och anständigt.
De möttes på ett kafé. Erik kom med en pärm under armen, som om han var på väg in i ett affärsmöte snarare än ett samtal med kvinnan han varit gift med i tio år.
– Okej, sa han och slog upp pärmen. När det gäller den gemensamma egendomen… Bilen behåller jag, det är ju jag som använder den. Garaget kan du ta, vi värderar det och räknar av min del. Sommarstugan…
Han räknade upp deras tio år tillsammans som om han läste högt ur en avvecklingsplan för ett konkursbolag. Anna kände hur något drog ihop sig i bröstet, men hon höll ansiktet stilla.
– Och sedan har vi förstås lägenheten, fortsatte han och kom fram till det han uppenbarligen väntat på.
– Vad menar du med lägenheten? frågade Anna.
– Den delar vi, enligt lagen.
– Erik, lägenheten var min innan vi gifte oss. Den är enskild i praktiken och ingår inte i giftorättsgodset på det sättet. Den ska inte delas. Så ser lagen ut.
Han höjde blicken. I hans ögon fanns varken skam eller osäkerhet. Bara kall, envis irritation.
– Vadå, inte delas? sa han, uppriktigt förnärmad. Jag hade räknat med min del efter bröllopet!
Anna stirrade på honom. Räknat med. Alltså hade han redan från början gjort sina beräkningar.
– Och hur stor del var det du hade tänkt dig, Erik? frågade hon så lugnt hon förmådde.
– Hälften, så klart! Han började hetsa upp sig. Jag har bott där i tio år! Jag har betalat räkningar! Jag har bytt lampor, lagat kranen, fixat saker! Jag har lagt ner mitt liv och min tid där. Menar du att det inte är värt någonting?
– Jag tror att det brukar kallas att leva i ett äktenskap, svarade hon skarpt. Jag har lagat mat, tvättat och städat. Ska jag kanske skicka en faktura till dig för hushållstjänster också?
– Förvräng inte allt! Han slog handflatan i bordet. Det där är inte samma sak! Jag är mannen, jag har investerat i den viktigaste tillgången. Jag utgick från att vi, när vi skilde oss, skulle bete oss som civiliserade människor: sälja lägenheten och dela upp värdet mellan oss.