– Pengarna. Det vore rättvist!
Rättvist. Han, som hade lämnat henne för en annan kvinna, stod nu och talade om rättvisa.
– Det som är rättvist, Erik, är det som står i lagen. Och lagen säger att du inte har någon som helst rätt till mitt hem, sade Anna, och rösten hade blivit iskall.
– Jag struntar i din lag! Hans röst slog över i något gällt, nästan hysteriskt. – Det finns något som heter samvete också! Vanlig mänsklig anständighet! Jag tänker inte gå härifrån med bara en resväska! Jag har inte slösat bort tio år av mitt liv på dig för ingenting!
Han verkade inte ens själv höra vad han just hade sagt. Men Anna hörde det. Slösat bort. Som om hon hade varit en dålig investering.
– Så du menar att jag ska betala någon sorts avgångsvederlag till dig? En ersättning för att du har varit min man?
– Kalla det vad du vill! skrek han, nu när han förstod att hans plan höll på att falla sönder. – Jag tänker inte lämna tomhänt! Jag stämmer dig! Jag ska bevisa att jag har gjort förbättringar som inte går att skilja från bostaden! Vittnen kan jag också ordna!
Anna såg på honom. På den här främmande mannen som stod framför henne, högljudd, rasande och full av gift. Och märkligt nog gjorde hans svek inte längre ont. Det enda hon kände var avsmak. Och lättnad. En enorm, nästan överväldigande lättnad över att den här människan inte längre skulle vara en del av hennes liv.
Utan att säga något reste hon sig, lade pengar för kaffet på bordet och gick mot utgången.
– Vart ska du?! Vi är inte färdiga! ropade han efter henne.
Hon stannade till en kort sekund, men vände sig inte om.
– Jo, Erik. Vi är färdiga. Det blev vi redan för ett år sedan, när du bestämde dig för att ditt liv skulle bli bättre med en annan kvinna. Så var snäll och var konsekvent nu. Du gick. Fortsätt gå. Och ta dina ”beräkningar” med dig.
Hon klev ut på gatan. Regnet föll tungt, men för henne kändes det som att hon just hade lämnat ett instängt, rökfyllt rum och äntligen fått andas frisk luft. Hon visste att Erik skulle gå till domstol. Hon visste att det väntade smuts, nerver och advokatkostnader. Men hon visste också att hon skulle vinna. Inte bara för att lagen stod på hennes sida. Utan för att sanningen gjorde det.
När Anna kom ut från kaféet och stod på den våta trottoaren, där luften doftade regn, gick hon inte hem. I stället svängde hon in i en liten stillsam park, satte sig på en regnblöt bänk och först då tillät hon sig själv att dra efter andan. Luften tog sig ner i lungorna med möda, som om hon precis hade kommit upp till ytan efter att ha hållits nere under vatten alldeles för länge.
Hon grät inte. Den tiden var förbi. Tårarna hade tagit slut redan för ett år sedan, när Erik lämnade henne. Nu fanns något annat inom henne: ett kallt, nästan illamående förakt, blandat med en bitter klarhet som kom alldeles för sent. Plötsligt såg hon deras tio år tillsammans i ett nytt, skoningslöst ljus. Hon förstod att hans förräderi inte hade börjat den dag han träffade den andra kvinnan. Det hade funnits invävt i deras äktenskap från allra första början.
För honom hade hon aldrig varit en jämbördig partner. Hon hade varit ett projekt. En placering. Erik hade, som en skicklig investerare, satsat precis så mycket som behövdes för att hennes ”marknadsvärde” skulle hållas uppe: komplimanger, blommor, enstaka smulor av omtanke. Och hon, förblindad av kärlek och tacksamhet över att en ”sådan man” hade valt just henne, en ”vanlig flicka”, hade gett honom allt: sin kraft, sitt stöd, sin beundran. Och dessutom sin lägenhet, den hon hade ägt redan före äktenskapet och med glädje gjort om till ”deras gemensamma hem”. Hon hade inte förstått att det hemmet för honom aldrig hade varit ett bo, utan snarare ett kontor med ett bekvämt sovrum och gratis betjäning.