Kraven var orimliga. Erik begärde att domstolen skulle erkänna hans rätt till halva lägenheten, med motiveringen att han under äktenskapet hade utfört ”oskiljaktiga förbättringar” som på ett betydande sätt höjt bostadens värde.
Sedan följde uppräkningen av dessa så kallade förbättringar: den där hyllan i badrummet, bytet av blandaren i köket, målningen av väggen i vardagsrummet och till och med att han ”regelbundet bidragit till driftkostnaderna”, vilket enligt honom hade hjälpt till att bevara bostaden i gott skick.
När advokaten tystnade lyfte domaren blicken mot Anna. Det var en äldre kvinna med trötta ögon och ett ansikte som avslöjade att hon hört det mesta förut.
— Hur ställer ni er till yrkandet?
Anna reste sig. Hon sa ingenting om kärlek, svek eller år av förödmjukelser. Hon talade inte som en övergiven hustru. Hon talade sakligt, med den precision hon hade lärt sig att lita på. Med fakta som grund.
— Ärade domstol, började hon, och rösten var stadig. Min före detta makes talan saknar helt rättslig grund. Lägenheten är min enskilda egendom sedan före äktenskapet, vilket framgår av lagfarten.
Hon lade fram handlingen.
— När det gäller de påstådda oskiljaktiga förbättringarna ber jag domstolen att titta på detta.
Hon placerade ytterligare papper framför domaren.
— Här finns kvittot för den omtalade hyllan. Den kostade 80 kronor. Här är fakturan från rörmokaren som jag tvingades anlita efter att min före detta make försökt ”reparera” köksblandaren och i stället orsakade en vattenskada hos grannarna under oss. Skadan uppgick till 5 000 kronor, och den betalade jag ur min egen lön. Och här finns fotografierna av vardagsrumsväggen som han påstår sig ha målat. Bilderna visar ränder, fläckar och färgstänk på parketten. Efteråt var jag tvungen att anlita hantverkare för att göra om hela rummet.
Ett dokument efter ett annat hamnade på bordet.
— Vad gäller påståendet om att han skulle ha betalat hushållets löpande kostnader…
Hon log svagt, utan värme.
— Här är utdrag från mitt konto tio år tillbaka. Av dem framgår att ungefär nittio procent av räkningarna betalades av mig. Och här är min före detta makes kontoutdrag från samma period. Som domstolen kan se har han däremot varit mycket aktiv med andra typer av ”investeringar”: dyra fiskespön, fiskeresor och diverse tekniska prylar.
Anna avslutade och sänkte händerna. I salen blev det så tyst att ljudet från korridoren utanför plötsligt hördes tydligt. Eriks advokat vände sig mot sin klient med en blick där irritationen inte gick att dölja. Erik själv hade blivit blek. Hans storslagna plan om en ”rättvis” uppdelning föll sönder inför alla, öppet och obarmhärtigt.
— Mot denna bakgrund, fortsatte Anna och såg på domaren, anser jag inte bara att min före detta make saknar varje laglig rätt att kräva någon andel av min bostad. Jag menar också att om någon skuld över huvud taget skulle räknas ut mellan oss, så är det han som under många år levt på min bekostnad. Men till skillnad från honom tänker jag inte skicka en räkning för det förflutna. Jag begär endast att domstolen tillämpar lagen.
Domaren behövde inte lång tid. Efter fem minuter meddelades beslutet.
Eriks talan avslogs i sin helhet.
Ute i korridoren hann han ifatt henne. Hans steg ekade hårt mot golvet.
— Du… väste han. Du har förstört mig. Du förnedrade mig inför alla.
Anna stannade och såg på honom en sista gång. Det fanns ingen ilska i hennes blick längre, inte ens hat. Bara ett kallt, avlägset medlidande.
— Nej, Erik. Det gjorde du själv. Den dagen du bestämde dig för att min kärlek och mitt hem bara var något man kunde sätta ett pris på och dela upp.
Sedan vände hon sig om och gick vidare genom den långa domstolskorridoren, där varje steg studsade mot väggarna. Hon såg sig inte om.
Hon visste att ett annat liv väntade henne nu. Ett fritt liv. I ett hem som hon hade tagit tillbaka från det förflutna. Och i det livet skulle det aldrig mer finnas plats för människor som kom dit med förväntan om att få sin andel.