– Vad menar du med att din lägenhet inte kan delas? Jag hade faktiskt räknat med min andel efter bröllopet… sa min man missnöjt om bostaden jag hade ägt långt innan vi gifte oss.
För Anna kom kallelsen till tingsrätten om skilsmässan inte som någon chock. Det sista året tillsammans med Erik hade varit som en långsam och plågsam slockning. Hans eviga övertid, den kyliga tonen, blicken som allt oftare verkade vara någon helt annanstans – allt hade pekat åt samma håll. Och för en månad sedan hade han bara kommit hem, packat sina saker och meddelat att han ”träffat någon annan” och att det ”var mest korrekt så”. Korrekt. Ett märkligt ord att använda om svek.
Hon försökte inte hålla honom kvar. Smärtan fanns där, dov och molande, som en gammal skada som aldrig riktigt läkt. Men bredvid den fanns också en sorts lättnad. Nu behövde hon inte längre låtsas, inte tvinga fram samtal, inte ligga vaken och leta fel hos sig själv. Det var över.
Anna bodde kvar i sin egen lägenhet – en ljus och rymlig tvårummare som hon hade ärvt av sina föräldrar långt innan Erik ens kom in i hennes liv. Den bostaden hade alltid varit hennes fäste, hennes skyddade plats. Efter att han lämnat började den långsamt kännas som hennes igen. Hon tog itu med sådant hon skjutit upp i åratal: tapetserade om sovrummet, köpte den där fåtöljen hon länge hade drömt om och flyttade runt möblerna tills rummen åter bar hennes egen prägel. Bit för bit började hon bygga upp sitt liv på nytt.
En vecka efter att kallelsen hade kommit ringde Erik. Rösten var torr, nästan tjänstemannamässig.
– Hej, Anna. Vi behöver ses och gå igenom hur allt ska delas. Helst utan advokater, så vi slipper kasta pengar i sjön.
Hon gick med på det. Någonstans ville hon fortfarande tro att de kunde avsluta äktenskapet på ett anständigt sätt.
De träffades på ett kafé. Erik kom dit med en mapp under armen, som om han var på väg in i en affärsförhandling.
– Okej, började han och slog upp pappren. När det gäller den gemensamma egendomen: bilen behåller jag, det är ju jag som använder den. Garaget kan du ta, men vi får värdera det och räkna av min del. Sommarstugan…
Han talade om deras tio år som gifta som om han läste upp en avvecklingsplan för ett konkursbolag. Det knöt sig i Annas bröst, men hon satt kvar med rak rygg och lät honom fortsätta.
– Och så, naturligtvis, lägenheten, sa han till slut och kom fram till det han uppenbarligen tyckte var viktigast.
– Vadå lägenheten? frågade Anna.
– Den delar vi, enligt lagen.
– Erik, lägenheten var min innan vi gifte oss. Den räknas inte som giftorättsgods och ska inte delas. Det är så lagen ser ut.
Han lyfte blicken mot henne. Där fanns varken skam eller förlägenhet. Bara ett kallt, envist missnöje.
– Vad menar du med att den inte ska delas? utbrast han, genuint upprörd. Jag räknade ju med att få en del efter bröllopet!
Anna stirrade på honom. ”Räknade med.” Det betydde alltså att han redan från början hade gjort sina kalkyler.
– Hur stor del hade du tänkt dig, Erik? frågade hon så lugnt hon förmådde.
– Hälften, förstås! Han blev rödare i ansiktet. Jag bodde där i tio år! Jag betalade räkningar! Jag bytte lampor, jag lagade kranen! Jag lade ner mitt liv och min tid i den där bostaden. Menar du att det inte är värt någonting?
– Jag skulle säga att det kallas att leva i ett äktenskap, svarade hon skarpt. Jag lagade mat, tvättade och städade. Ska jag kanske skicka en faktura till dig för hushållstjänster också?
– Förvräng inte saken! Han slog handflatan i bordet. Det där är inte samma sak! Jag är man, jag investerade i den viktigaste tillgången vi hade. Jag utgick från att vi vid skilsmässan skulle bete oss som vuxna människor: sälja lägenheten och dela på vinsten.