Pengarna. Det hade varit det enda rättvisa!
Rättvist. Han, som hade lämnat henne för en annan kvinna, stod nu och åberopade rättvisa.
– Det som är rättvist, Erik, är det som lagen säger. Och lagen säger att du inte har någon som helst rätt till mitt hem, svarade Anna, och hennes röst blev kall som is.
– Jag skiter i din lag! skrek han, nu med något gällt och nästan hysteriskt i tonen. – Det finns något som heter samvete också! Vanlig mänsklig anständighet! Jag tänker inte gå härifrån med bara en resväska! Jag har inte slösat bort tio år av mitt liv på dig för ingenting!
Han verkade inte ens själv förstå vad han just hade sagt. Men Anna hörde det. Slösat bort. Som om hon hade varit en misslyckad placering.
– Så du menar alltså att jag ska betala dig någon sorts avgångsvederlag? En ersättning för att du råkade vara min man?
– Kalla det vad du vill! röt han, allt mer rasande när han insåg att hans plan höll på att falla sönder. – Jag går inte tomhänt! Jag stämmer dig! Jag ska bevisa att jag har gjort förbättringar som inte går att skilja från bostaden! Jag hittar vittnen om det behövs!
Anna betraktade honom. Den här främmande mannen som stod framför henne, skrek och spottade ur sig sin ilska. Och plötsligt gjorde hans svek inte ont längre. Det fanns bara avsmak kvar. Och lättnad. En enorm, genomträngande lättnad över att den här människan inte längre skulle vara en del av hennes liv.
Utan ett ord reste hon sig, lade pengar för sitt kaffe på bordet och gick mot utgången.
– Vart tror du att du ska? Vi är inte färdiga! ropade han efter henne.
Hon stannade till ett ögonblick, men vände sig inte om.
– Jo, Erik. Vi är färdiga. Det blev vi redan för ett år sedan, när du bestämde dig för att ditt liv skulle bli bättre med en annan kvinna. Så var snäll och var konsekvent nu. Du gick. Då kan du också gå hela vägen. Och ta dina ”beräkningar” med dig.
Hon steg ut på gatan. Regnet föll tätt, men för henne kändes det som att hon just hade lämnat ett kvavt, rökfyllt rum och äntligen fick andas frisk luft. Hon visste att Erik skulle dra henne inför rätta. Hon förstod att det väntade smuts, nerver och advokatkostnader. Men hon visste också att hon skulle vinna. För hon hade inte bara lagen på sin sida. Hon hade sanningen också.
När Anna kom ut från kaféet och ut på den våta gatan, där luften doftade av regn, gick hon inte hem. I stället vek hon av in i en liten, stillsam park, slog sig ner på en regnblöt bänk och tillät sig först då att dra ett riktigt andetag. Luften tog sig ner i lungorna med svårighet, som om hon just hade kämpat sig upp till ytan efter en lång, kvävande dykning.
Hon grät inte. Den tiden var över sedan ett år tillbaka, när Erik lämnade henne. Nu var det något annat som fyllde henne: ett kyligt, nästan äcklat förakt, blandat med en bitter klarsyn som hade kommit alldeles för sent. Plötsligt stod deras tio år tillsammans framför henne i ett nytt och obarmhärtigt ljus. Hon insåg att hans svek inte hade börjat den dag han träffade den andra kvinnan. Det hade funnits invävt i deras äktenskap ända från början.
För honom hade hon aldrig varit en jämlik partner. Hon hade varit ett projekt. En investering. Erik hade, som en skicklig placerare, satsat precis så mycket som behövdes för att Annas ”marknadsvärde” skulle hållas uppe: komplimanger, blommor, små sällsynta smulor av omtanke. Och hon, blind av kärlek och tacksamhet över att en ”sådan man” hade valt just henne, en ”vanlig tjej”, hade gett honom allt: sin kraft, sitt stöd, sin beundran. Till och med lägenheten hon hade ägt före äktenskapet, den som hon glatt hade förvandlat till ”deras gemensamma hem”. Hon hade inte förstått att detta hem för honom aldrig varit ett bo, utan snarare ett kontor med ett bekvämt sovrum och kostnadsfri uppassning.