Och när Erik nu hade bestämt sig för att avsluta detta ”projekt” och gå vidare till nästa, kom han tillbaka för att kräva sitt avvecklingsvärde. Han ville ha en gyllene fallskärm som tack för att han i tio år hade varit hennes make.
Anna satt kanske en hel timme på bänken. Regnet tilltog, men hon märkte det knappt. Inuti henne började den första stormen av känslor långsamt stelna till något annat: en kylig, yrkesmässig klarhet. Hon var trots allt jurist. Och hon insåg att det här inte fick bli en strid på känslornas mark, där Erik alltid hade varit skicklig på att driva henne in i skuld och självanklagelser. Nej, kampen måste flyttas dit där han inte kunde härja fritt: till lagens område, till fakta, dokument och bevis som inte gick att prata bort.
När hon kom hem var det första hon gjorde att ringa advokaten som skötte skilsmässan.
— Lars, god dag. Det är Anna. Något nytt har hänt. Min före detta man gör anspråk på halva min lägenhet, den jag ägde redan före äktenskapet.
Det blev tyst i luren ett ögonblick.
— På vilken grund? frågade han till sist.
— På sitt ”samvete”, tydligen. Och på att han hade ”räknat med sin del”, svarade Anna, och för första gången på länge hördes ett stråk av ironi i hennes röst.
— Jag förstår, suckade advokaten. Var beredd, Anna. Det här kan bli smutsigt. Juridiskt har han inte mycket att komma med, så han kommer sannolikt att försöka bryta ner dig psykologiskt.
Han fick rätt. Redan nästa dag började belägringen. Först ringde Erik själv. Han hade bytt strategi. Nu skrek han inte längre, anklagade inte öppet. I stället försökte han väcka medlidande.
— Anna, jag gick för långt i går. Jag var upprörd. Men försök förstå mig, jag är desperat. Jag har ingenting kvar. Och du… du klarar dig ju. Du har det tryggt. Tycker du inte ens lite synd om mig? Vi är ju inte främlingar för varandra.
Anna svarade inte. Hon avslutade samtalet utan ett ord. En timme senare ringde hans mamma.
— Anna, lilla vän, hur kan du göra så här? snyftade hon. Erik har berättat allt! Du kastar ut honom på gatan med en enda resväska! Han är väl inte vem som helst för dig! Han har lagt ner sin själ i den där lägenheten! Han satte ju till och med upp en hylla där!
Hyllan. Just den där hyllan skulle komma att bli symbolen för hans påstådda ”oskiljbara förbättringar” av bostaden.
Anna förklarade lugnt och tålmodigt för sin före detta svärmor att lägenheten var hennes enskilda egendom, och att det var Erik själv som hade lämnat familjen.
— Du är hjärtlös! fällde kvinnan som dom, och slängde sedan på luren.
Därefter flyttade attackerna ut på sociala medier. Erik började skriva inlägg fyllda av dimmiga formuleringar som ändå var omöjliga att missförstå för deras gemensamma bekanta. ”Det är skrämmande hur kärlek kan ta slut och en människa plötsligt står på bar backe, som om allt gott bara suddats ut.” ”Vissa mäter tydligen relationer i kvadratmeter.”
Det var ingen tillfällig bitterhet. Det var en planerad, metodisk kampanj. Han ville smula sönder Annas anseende, måla upp henne som ett monster, så att hans egen ”rimliga” begäran — att få halva lägenheten — skulle framstå som nästan självklar.
Anna teg. På advokatens inrådan sparade hon allt. Varje inlägg dokumenterades, varje formulering fångades i skärmdumpar. Samtidigt började hon förbereda sig. Hon plockade fram alla ekonomiska handlingar från deras tio år som gifta. Under en sömnlös vecka byggde hon upp den mest detaljerade sammanställning hon någonsin hade gjort över sitt eget liv. Det var inte bara ett kalkylblad. Det var deras äktenskap, återberättat i siffror.
Förhandlingen sattes ut till två månader senare. Fram till dess levde hon som i en belägrad fästning. Men hon vek inte ner sig.
I rättssalen satt Erik mitt emot henne, bredvid sin advokat. Han såg säker ut, nästan självgod. Hans ombud reste sig och började läsa upp kraven i stämningsansökan.