Kraven lät fullständigt orimliga. Erik begärde att domstolen skulle slå fast att han hade rätt till halva lägenheten, med motiveringen att han under äktenskapet hade utfört ”oskiljaktiga förbättringar” som påstått höjt bostadens värde väsentligt. Därefter följde uppräkningen av dessa så kallade förbättringar: den där hyllan i badrummet, bytet av köksblandare, målningen av vardagsrumsväggen och till och med formuleringen att han ”regelbundet bidragit till driftskostnaderna, vilket medverkat till att bevara fastighetens skick”.
När advokaten hade läst färdigt lyfte domaren, en äldre kvinna med trött blick och sammanpressade läppar, ögonen mot Anna.
— Hur ställer ni er till yrkandet?
Anna reste sig långsamt. Hon nämnde inte kärlek. Inte svek, inte förödmjukelse, inte alla år av ensam kamp. Hon valde det språk hon behärskade bäst: saklighetens. Bevisens. Siffrornas.
— Ärade tingsrätt, började hon med klar och stadig röst. Min före detta makes talan saknar rättslig grund i sin helhet. Bostaden förvärvades av mig före äktenskapet, vilket framgår av lagfarts- och ägarhandlingarna.
Hon lade fram dokumentet.
— När det gäller de påstådda ”oskiljaktiga förbättringarna” vill jag hänvisa till följande material.
Hon sköt ytterligare papper över bordet.
— Här finns kvittot för den omtalade badrumshyllan. Kostnaden var 80 kronor. Här är fakturan från rörmokaren som jag tvingades anlita efter att min före detta make hade försökt ”laga kranen” och i stället orsakat en vattenskada hos grannarna under oss. Skadan uppgick till 5 000 kronor, ett belopp jag betalade från min egen lön. Och här finns fotografierna av vardagsrumsväggen som han påstår sig ha målat. Som framgår av bilderna lämnades väggen randig och parketten nersölad, vilket gjorde att jag senare behövde anlita hantverkare för att åtgärda hela rummet.
Ett dokument följde på ett annat. Kvitton, kontoutdrag, bilder, fakturor. Allt lades fram utan dramatik, men med en precision som gjorde varje invändning tunnare.
— När det gäller påståendet om att han skulle ha betalat löpande kostnader… fortsatte Anna och ett kort, nästan torrt leende drog över hennes ansikte. Här är mina betalningsunderlag för de senaste tio åren. De visar att omkring nittio procent av samtliga avgifter och räkningar har betalats av mig. Och här är min före detta makes kontoutdrag för samma period. Som rätten kan se har han under dessa år varit betydligt mer aktiv när det gäller investeringar i dyra fiskespön, fiskeresor och diverse tekniska prylar.
Hon tystnade.
I salen blev det alldeles stilla. Eriks advokat vände sig mot sin klient med en blick där irritationen inte längre gick att dölja. Erik själv hade blivit blek. Den stora planen, den där han skulle framstå som en man som bara krävde sin ”rättmätiga del”, föll sönder inför öppen ridå.
Anna riktade sig åter till domaren.
— Mot denna bakgrund kan jag inte se någon som helst grund för att min före detta make skulle ha rätt till en andel av min bostad. Tvärtom skulle man kunna hävda att han under många år har haft en betydande ekonomisk skuld till mig, eftersom han levt på mina bekostnader. Men till skillnad från honom tänker jag inte fakturera det förflutna. Jag ber endast rätten att tillämpa lagen.
Domaren behövde inte lång tid. Efter fem minuter meddelades beslutet. Eriks talan ogillades i sin helhet.
Ute i korridoren hann han ifatt henne. Stegen ekade mot golvet, hårda och ojämna.
— Du… väste han. Du förstörde mig. Du förödmjukade mig.
Anna stannade och såg på honom en sista gång. Det fanns ingen vrede i hennes blick, inget hat. Bara ett kallt, avlägset medlidande.
— Nej, Erik. Det gjorde du själv. I samma ögonblick som du bestämde dig för att min kärlek och mitt hem bara var något som kunde värderas, styckas upp och krävas ut.
Sedan vände hon sig om och gick genom den långa, ekande domstolskorridoren utan att se sig tillbaka. Hon visste att ett annat liv väntade henne nu. Ett fritt liv. I ett hem som hon hade tagit tillbaka från det förflutna. Och där skulle det aldrig mer finnas plats för någon som såg hennes hjärta, hennes arbete eller hennes trygghet som en andel att göra anspråk på.