– Anna, jag har tänkt igenom det här och kommit fram till en sak: min lön är mina privata pengar. Det är jag som har tjänat ihop dem, och därför bestämmer jag också själv vad de ska gå till. Till sådant jag vill ha, till bilen, till att hjälpa mamma. Själva vardagen får vi däremot klara på din lön. Du är ju så duktig på att hushålla, du hittar rabatter i matbutikerna som om du hade radar. Det där passar dig.
Jag fortsatte gnugga på den ingrodda fettfläcken på kaklet ovanför spisen. Svampen pressades så hårt mot plattorna att naglarna värkte inne i gummihandskarna, och ljudet som uppstod var vasst och obehagligt. Trasans rörelser blev ryckiga, nästan aggressiva, men jag vände mig inte om. I näsan stack lukten av rengöringsmedel, blandad med den brända doften från såsen — Erik hade återigen glömt att stänga av plattan när han flyttade över grytan.
– Privata pengar, alltså, sa jag långsamt och andades ut utan att sluta skrubba. – Erik, har du glömt att vi har bolån i tjugo år framåt och att Olof börjar skolan i år? Förberedelser, kläder, böcker… Har du ens någon aning om vad riktig mat kostar numera, om man inte tänker leva på makaroner?
– Men börja inte nu, suckade Erik och gick förbi mig med tunga steg över laminatgolvet. – Du ska alltid göra allt till en tragedi. Jag har väl inte sagt att du aldrig får några pengar alls. Om det verkligen krisar kan du be mig, så får jag fundera. Men i grunden ligger hushållsbudgeten på dig. Du brukar ju vara så ordentlig och prata om rättvisa. Då kan du väl visa lite ekonomisk magi också.
Han sjönk ner vid bordet och vred upp tv:n till nästan högsta volym. Något idiotiskt program pågick där människor skrek i munnen på varandra, och oväsendet borrade sig in i tinningarna på mig som en slagborr. Grannarna ovanför gjorde sitt bästa för att bidra de med; deras renovering hade pågått i snart två år, och det jämna dunkandet från borren hade blivit bakgrundsmusiken till vårt långsamt sönderfallande familjeliv.
Jag torkade händerna mot förklädet och vände mig mot honom. Erik satt där i sitt favoritlinne, uttänjt och formlöst, petade sig mellan tänderna med en tandpetare och utstrålade med hela kroppen att saken redan var avgjord. Min en gång så ömsinte Erik, han som lovat mig allt möjligt och fått mig att tro på framtiden, hade blivit en man som ansåg att titeln ”familjens överhuvud” automatiskt gav hans behov första plats. Mina behov kunde tydligen lösa sig själva på något mirakulöst sätt.
– Menar du allvar? frågade jag och lutade mig mot diskbänken. Metallen kändes kall genom min hemtröja. – Min lön är sju tusen kronor. Tre och ett halvt tusen går direkt till bolånet. Då är det lika mycket kvar. Till tre personer. Det blir drygt tusen kronor per person i månaden. Föreslår du på fullt allvar att vi ska äta för runt fyrtio kronor om dagen, Olof inräknad?
– Folk klarar sig på mindre, sa han utan att ens vrida på huvudet. – Köp gryn, rotfrukter, sådant som är i säsong. Kött är ändå inte nyttigt i sådana mängder, det har jag läst. Ärligt talat, Anna, belasta mig inte med det här. I morgon ska jag åka och titta på nya fälgar till bilen, och då behöver jag pengar.
Just då gick det upp för mig att allt redan var färdigritat i hans huvud. Planen var klar, och i den var jag bara ett gratis tillbehör som skulle se till att den store familjeförsörjaren hade det bekvämt.