Själv förväntades jag inte ens sträcka mig efter något av det han drog hem, utan bara hålla maskineriet igång.
Bråket hade inte uppstått ur tomma intet. Under det senaste halvåret hade Erik allt oftare råkat ”glömma” att lägga pengar till maten. Ena gången var det bilförsäkringen som slukade allt, nästa gång skulle en kompis låna, och plötsligt behövde hans mamma, Karin, en ny tv. Jag bar det så länge jag orkade. Först teg jag. Sedan började jag försiktigt antyda saker. Till slut bad jag rent ut. Och nu hade han alltså lagt fram det som ett krav.
– Hör du, Maria, sa jag senare på kvällen i telefon, inlåst i badrummet för att få vara ifred. – Han verkar på fullt allvar tro att jag är någon sorts bottenlös plånbok. Jag sliter på två jobb för att kunna betala Olofs extralärare, och han prioriterar nya fälgar.
– Anna, är du helt från vettet? fräste Maria, precis så rakt på sak som hon alltid var. – Han sitter på din rygg och driver på. Sluta utfodra honom. Bara gör det. Ät själv, ge barnet mat, men honom låter du klara sig. Om hans pengar är så ”personliga” kan han väl äta ute för dem.
Då suckade jag bara. Det lät enkelt när hon sa det: låt bli att laga mat åt honom. Men han var ju min man. En gång hade han varit den människa som stod mig närmast.
Nästa morgon vaknade jag ändå med en märklig klarhet i huvudet. Erik låg utslagen över halva sängen och snarkade så väggarna nästan skallrade. Jag betraktade honom en stund och kände ingenting annat än en dov irritation. Ingen värme. Ingen ömhet. Inte minsta lust att ställa mig och göra frukost åt honom.
Jag gick upp, kokade gröt åt Olof och bryggde kaffe till mig själv. Först en timme senare hasade Erik ut i köket.
– Var är mina fattiga riddare? frågade han och stirrade på den tomma stekpannan.
– I affären, Erik, svarade jag lugnt och tog en klunk kaffe medan jag bläddrade i mobilen. – Bröd, ägg och mjölk kostar pengar. Mina pengar räcker inte till dina frukostar den här månaden. Jag har bolånet och Olofs nya gympaskor före i kön.
– Skämtar du med mig? Han rynkade pannan. – Jag är hungrig.
– Ät då. Jag nickade mot hyllan med torrvaror. – Där finns korngryn. Snällt mot magen, sägs det.
Han muttrade något om ”kvinnliga nycker” och gick till jobbet utan att ha fått i sig något. Jag trodde faktiskt att det skulle få honom att tänka om. Jo, tjena. På kvällen kom han hem och gick raka vägen till kylskåpet. Där fanns i princip ingenting. En yoghurt som var min och en liten ugnspannkaka till Olof, lagad exakt för en portion.
– Anna, det här är inte roligt! Var är middagen? Han började slamra med kastrullerna så hårt att Olof ryckte till inne på sitt rum.
– Det finns ingen middag, Erik. Mina pengar är slut. I dag betalade jag el och avgifter och köpte en höstjacka åt Olof. Jag har trehundra kronor kvar till veckans slut. Det ska räcka till fil och bröd åt mig och min son. Dina biffar ryms inte i den budgeten.
– Du… du driver med mig! vrålade han, och röda fläckar blossade upp i ansiktet. – Jag arbetar! Jag blir trött! Jag har rätt att komma hem och få riktig mat!
– Det har du, sa jag utan att höja rösten. – För dina egna privata pengar. Beställ hem något. Eller gå till ett kafé. Du har ju tjänat ihop dem, så du har rätt att använda dem.
Han rasade i nästan två timmar. Skrek att jag var en usel hustru, att jag slog sönder familjen, att han minsann skulle hitta någon som uppskattade honom. Jag satt tyst i fåtöljen och läste min bok. Olof hade hörlurar på sig och spelade tv-spel; han hade sedan länge vant sig vid våra gräl och stängde helt enkelt av omvärlden. Det var sorgligt.