Ja, visst var det tragiskt, men just då hade jag inte längre utrymme för några ömma känslor.
Sedan trappades allt upp, steg för steg. Erik började komma hem med prasslande påsar från olika restauranger, som om han med flit ville göra en föreställning av det. Han slog sig ner vid bordet och åt ensam, medan Olof och jag satt i köket med någon enkel sallad eller något annat billigt som gick snabbt att få ihop. Doften av friterade kycklingvingar från KFC eller varm pizza spred sig genom hela lägenheten och lade sig i varje rum. Olof följde sin pappa med hungrig blick, men Erik låtsades inte ens märka det. Han erbjöd honom inte en enda bit.
På tredje dagen frågade Olof lågt:
– Mamma, varför får jag ingen pizza av pappa?
Jag strök honom över håret och försökte hålla rösten stadig.
– För att pappa har sina ”privata pengar”, Olof. Och vi har våra gemensamma. Kom, jag gör pannkakor åt dig i stället. Jag köpte mjöl i går.
Det var där någonstans som det sista inom mig brann av. Om en vuxen man kan sitta och trycka i sig godsaker framför sitt eget barn, medan barnet får nöja sig med tomma pannkakor, då är han inte längre en make. Inte heller en pappa. Då är han bara någon som suger ut andra.
Det verkliga sammanbrottet kom på fredagen. Jag kom hem från jobbet och hittade ett kvitto i brevlådan. En leverans från en dyr elektronikbutik. Beställningen stod i Eriks namn. Summan var 4 000 kronor. En ny gamingmonitor.
Jag gick in i lägenheten. Erik satt i vardagsrummet och slet upp förpackningen till en enorm kartong. Han såg lycklig ut, nästan barnsligt upprymd.
– Kolla vilken grej! sa han, och i sin entusiasm verkade han ha glömt att vi knappt pratade med varandra. – 4K, helt sjuk uppdateringsfrekvens. Nu kommer jag dominera i stridsvagnsspelet.
Jag lade kvittot på bordet framför honom.
– Fyra tusen, Erik? Vi ligger efter med bolånet från förra månaden med trehundra kronor, eftersom du ”inte hade mer att bidra med”. Olofs tänder växer snett och tandläkaren sa att han kommer behöva tandställning. Och du köper en skärm?
Hans ansikte stelnade direkt.
– Men sluta nu, börja inte igen! Jag har sparat till den där i tre månader. Av min egen lön. Jag har rätt att köpa vad jag vill.
– Ja, det har du, sa jag och nickade långsamt. – Och jag har rätt att inte bo ihop med en människa som stjäl sitt eget barns framtid.
– Stjäl? Vad fan pratar du om?
Jag svarade inte. I stället gick jag ut i hallen, tog hans sportväska, den han brukade ha med sig till gymmet, och började lugnt men bestämt packa ner hans saker. Direkt från galgarna. Skjortor, t-shirts, strumpor, kalsonger.
– Hallå! Vad håller du på med? skrek han och kom rusande efter mig, viftande med armarna. – Lägg tillbaka det där! Har du blivit helt galen?
– Nej, Erik. För första gången på länge tänker jag klart. Du har femton minuter på dig att ta resten. Du åker till din mamma. Hon älskar dig, hon matar dig och hon kommer säkert beundra din fantastiska monitor.
– Du kan inte kasta ut mig! Jag är skriven här!
Han tog ett steg mot mig som om han tänkte knuffa undan mig, men jag mötte bara hans blick. Något i mitt ansikte fick honom att stanna.
– Lägenheten var min redan innan vi gifte oss, Erik. Du äger ingenting här. Att du är folkbokförd på adressen betyder inte att du har rätt att bo kvar. I morgon tar jag tag i det formella. Men just nu går du. Annars ringer jag polisen och säger att en obehörig person försöker ta sig in i min bostad.
– Du… du kommer ångra dig! fräste han.
Han slet åt sig väskan, tryckte ner monitorn i den också – prioriteringar, herregud – och stormade mot dörren.
– Du kommer krypa tillbaka när du inte har råd med Olofs skolgrejer!
Jag stängde dörren bakom honom och vred om nyckeln. Tre varv. Klick. Klick.