Det var först då jag fick luft nog att tänka praktiskt.
Jag började med att ringa en låssmed. En timme senare satt nya lås i dörren, blanka och främmande. Det hårda skramlet av metall mot metall lugnade mig mer än någon tablett hade kunnat göra.
Sedan satte jag mig vid köksbordet. Lägenheten var ovanligt tyst. Till och med grannarna ovanför hade slutat borra. Utanför fönstret hängde en blek måne över gården.
Jag drog fram miniräknaren. Okej. Tjugosju tusen in. Tretton och ett halvt till bolånet. Kvar: tretton och ett halvt. Underhåll… Erik hade ju ett riktigt jobb på papperet, så fyra, kanske fem tusen borde jag kunna få fastställt. Då landade vi på runt arton tusen. För mig och Olof.
Och vet ni vad? Det var faktiskt mer än jag brukade ha kvar när jag samtidigt försörjde den där glupska grisen. Jag skulle inte längre behöva köpa flera kilo kött varje vecka. Inte betala hans mobilräkningar och bredband. Inte sitta kväll efter kväll och lyssna på hans ändlösa klagande om hur ”tufft” han hade det.
– Mamma… Olof kom ut från sitt rum och gnuggade sig sömnigt i ögonen. – Har pappa gått?
– Ja, älskling. Pappa har åkt hem till farmor. För gott.
Han stod tyst en stund.
– Blir vi fattiga nu?
Jag drog honom intill mig.
– Nej. Vi blir fria. Och det är mycket viktigare. Dessutom har vi definitivt råd med pizza i morgon.
Jag höll om min son hårt. Han kändes så liten i mina armar, så smal och varm och oskyldig. Just då sköljde ilskan över mig med full kraft. Inte den där vilsna sorgen, inte rädslan, utan ren, klar vrede. Hur hade jag kunnat stå ut så länge? Hur hade jag låtit Erik ta från mitt barn, bit för bit, år efter år?
I morgon skulle jag kontakta en jurist. Skilsmässa och underhåll, direkt. Efter det banken. Jag skulle be om att få lägga om bolånet, kanske förlänga tiden så månadsbeloppet blev lägre. Skulle det bli svårt? Självklart. Jag visste inte ens hur jag skulle få ihop pengar till Olofs engelskalektioner nästa månad.
Men jag skulle klara det. Kvinnor är sega varelser. Som ogräs. Man kan trampa på oss, pressa ner oss, men förr eller senare spränger vi oss ändå upp genom asfalten.
Jag gick in i sovrummet. På hans sida av sängen låg fortfarande doften av hans rakvatten kvar, instängd i lakanen. Jag ryckte av påslakanet, knölade ihop allt och tryckte in det i tvättmaskinen på det längsta programmet. Allt skulle bort. Lukten, minnena, den klibbiga förödmjukelsen.
I garderoben fanns plötsligt misstänkt mycket plats. Jag hängde upp mina klänningar ordentligt, de som tidigare hade pressats in längst in i ett hörn. Färgstarka, fina, mina. En av dem skulle jag ta på mig i morgon. Utan anledning. Bara för min egen skull.
Erik hade redan ringt säkert tjugo gånger. Karin skickade ett sms: ”Anna, du gör ett stort misstag. Mannen är familjens huvud. Tänk på din son!”
Jag tänkte på honom, Karin. Det var precis det jag gjorde. Er son skulle aldrig mer äta sig mätt på mitt barns bekostnad.
Jag släckte lampan och kröp ner i sängen. För första gången på mycket länge satt ingen tung klump fast i halsen. Lägenheten doftade rent, nytvättat och svagt av min lavendelspray.
I morgon skulle ett nytt liv börja. Ett krångligt liv, fullt av siffror, räkningar och sparande. Men det skulle vara mitt liv. Utan någon främmande mans ”egna pengar” i min säng.
Jag blundade. Långt borta ylade en siren, en bil passerade nere på gatan. Staden föll till ro. Och jag somnade med den, i vetskapen om att jag nästa morgon skulle vakna som ägare till mitt eget öde. Och till mitt eget kylskåp.