— Om du en enda gång till stoppar fingrarna i mina sparpengar för din mammas skull, då packar du en ryggsäck och flyttar hem till henne. Är det förstått? Och ta med dig tofflorna också, du familjehjälte.
Erik sänkte inte ens mobilen på en gång. Han satt kvar i soffan med blicken fast i skärmen, som en tonåring som blivit påkommen på fel sida vid absolut fel tillfälle. Först efter några sekunder lyfte han långsamt ögonen.
— Anna, måste du börja redan i hallen? Vad är det som har hänt nu då?
— ”Nu då”, säger han, — Anna slängde ett tjockt kuvert på bordet. — Det här har hänt. Jag har räknat tre gånger. Det saknas fem hundra kronor igen. Igen, Erik. Inte tjugo kronor till mjölk, inte en hundralapp till taxi, utan fem hundra. Och vid det här laget är det inte längre ett misstag, utan en hel familjeföreställning med titeln: ”Gissa vem som egentligen bestämmer i den här lägenheten.”
— Vad har jag med det att göra? — Han spände sig genast, även om ansiktet redan såg ut som om han i tankarna höll på att skriva en bekännelse. — Jag har inte tagit något.
— Naturligtvis inte. Du är ju ett helgon. Pengarna fick väl syn på en ljusare framtid och gick självmant härifrån.
— Anna, lägg av nu.
— Nej, jag tänker inte lägga av. Jag har varit tyst i en månad. Första gången tänkte jag att jag kanske hade räknat fel. Andra gången att vi kanske hade handlat något och glömt det. Tredje gången att du kanske hade lånat och glömt att säga till. Men när det händer för fjärde gången på en månad handlar det inte om dåligt minne längre. Det handlar om enkel matematik.
Erik reste sig, tryckte ner mobilen i fickan på mjukisbyxorna och drog handen över ansiktet.
— Jag har inte tagit dem. Ärligt. Jag svär.
— Vem var det då? Katten? Han är fräck, absolut, men kontanter har han inte lärt sig hantera än.
— Börja inte om mamma, okej? — Erik ryckte till direkt. — Hon var bara här för att vattna blommorna.
— Jaså, där kom det. Vattna blommorna. Och samtidigt vädra kuvertet lite?
— Vad är det du säger?
— Jag säger inget märkligt. Jag lägger ihop två och två. Det är vi som har nycklar, och Maria. Jag tar inte pengar. Du säger att du inte gör det. Vem finns kvar då? Brevbäraren?
Erik grimaserade.
— Du vrider alltid allting så att det handlar om henne.
— Och du vrider alltid allting bort från henne. Det är nästan en talang. Du borde uppträda med det.
Han började gå fram och tillbaka i rummet och låtsades plötsligt vara mycket upptagen av att filten på soffans armstöd låg snett. Det där lilla numret fick det att rycka till i Annas kind. Hon kände igen hans ritual alltför väl: när han inte hade något att säga i sak började han pyssla med något obetydligt.
— Jag vill inte bråka nu, — pressade han fram.
— Tror du att jag vill det? Tror du att jag har det som hobby, att komma hem efter jobbet, stå vid byrån och känna mig som en idiot? Jag lade undan de där pengarna till bilen. Till reparationen, Erik. Inte till en päls, inte till naglar, inte till någon dröm om lyxliv. Fjädringen låter som om en förbannad mekaniker flyttat in i bagageutrymmet.
— Jag fattar.
— Nej, det gör du inte. Om du hade fattat hade du pratat med din mamma för länge sedan.
— Det finns ju inget att prata om! — brast han ut. — Du har redan bestämt dig för att hon är…
Just då vreds en nyckel om i låset.
Anna ryckte inte ens till. Hon log bara, kort, vasst och helt utan glädje.
— Där ja. Huvudpersonen gör entré. Då kan vi ta det här nu. Med hela ensemblen på plats.
Dörren öppnades och Maria kom in i hallen. Hon bar en regnkappa i en trött syrenlila färg, höll en matkasse från mataffären i handen och hade minen hos någon som inte kommit på besök, utan för inspektion.
— Vad är det ni står och skriker om så hela trapphuset hör? — sade hon högt redan från tröskeln. — Vanliga människor äter middag efter jobbet, men ni sätter upp teater. Erik, är du hungrig igen? Jag köpte kyckling åt er. Det är ju alltid sorg, yoghurt och tre ägg i ert kylskåp.
Anna vände sig långsamt mot henne.
— Perfekt tajming. Vi talade just om pengar som försvinner.
Maria ställde ner kassen på golvet och kisade.
— Vilka pengar då?
— Mina. Ur kuvertet. I byrån. Fem hundra kronor. I dag. Och före det en gång. Och en gång till. Och ännu en.
Svärmodern rätade på ryggen.
— Vad är det du antyder?
— Jag antyder ingenting. Jag frågar rakt ut. Tog du dem?
— Har du blivit helt från vettet? — Marias röst sköt genast upp två oktaver. — Jag kommer hit till min son, tar med mig mat, och så ska jag förhöras som om jag snott en plånbok på torget?
— Det handlar inte om någon plånbok, utan om pengar som försvinner upprepade gånger, — svarade Anna lugnt. — Det är en viss skillnad.
— Vad artig du låter när du är oförskämd, det måste jag säga, — fnös Maria. — Erik, hör du hur hon talar till mig?
Erik stod mellan köket och vardagsrummet, som om han försökte avgöra var det var minst farligt att befinna sig. Någon säker plats fanns inte.
— Mamma, vi tar det lugnt…
— Lugnt? — Maria slog ut med armarna. — Självklart, lugnt. Din fru anklagar mig för att vara tjuv och jag ska väl stå här och le stillsamt? Ska jag tacka henne också? Anna, har du blandat ihop något nu? Jag kom faktiskt inte hit tomhänt.
— Men när du gick härifrån verkar du inte heller ha gjort det, — skar Anna av.
— Men du…
— Mamma, — försökte Erik lägga sig i, — vänta nu…
— Nej, det är du som ska vänta! — Maria vände sig hastigt mot honom. — Först vill jag höra hur långt din kära hustru tänker gå. Kom igen, Anna. Säg det rakt i ansiktet på mig. Du menar alltså att jag tog era pengar?
Anna lade armarna i kors över bröstet.
— Jag menar att pengarna bara försvinner de dagar då du har varit här när vi inte varit hemma. Och jag menar att det är dags att sluta låtsas som om det är dimma, övernaturliga krafter eller onda andar i huset som ligger bakom.
— Hör på henne bara. Hon skämtar också. Vilken humoristisk liten dam. Samtidigt skulle hon kunna strypa någon för ett öre.
— För ett öre? Nej. Men mina egna pengar tänker jag försvara.
— Egna? — Maria log snett. — Så i er familj är allt uppdelat numera? Ditt och hans? Intressant. När ni åkte till havet, vems pengar var det då? Vem hjälpte er att köpa kylskåpet? Och när ni precis flyttade in i den här lägenheten, vem gav er hälften av kastrullerna? Ska jag påminna dig?
— Påminn gärna om de tre handdukarna och den lilla vasen också. Då kan jag kanske gå direkt till tacksamhetsmuseet och lämna en blomma.
— Driver du med mig?
— Nej. Jag är bara trött. Trött på att du går in här som om det vore ditt eget hem. Trött på alla kassar med ”jag tog med lite åt er”, efter vilka än kyckling, än ost, än pengar försvinner. Trött på dina nycklar. Trött på att min man förvandlas till en möbel så fort någon säger ordet ”mamma”.
Erik ryckte till.
— Anna!
— Vadå Anna? Passar inte formuleringen? Hitta en egen då. Bara den är ärlig.
Maria drog högljutt efter andan.
— Så det är det saken gäller. Mina nycklar stör dig. Inte pengarna, inte hjälpen, utan att jag kan komma in till min son. Säg det då.
— Bra. Då säger jag det. Det gör mig vansinnig att du kommer hit utan att säga till. Det gör mig vansinnig att du öppnar våra skåp. Och det gör mig vansinnig att du alltid har samma svar på allt.