— ”Jag är hans mamma, alltså får jag.” Men nej, det får du inte.
— Får inte? — Maria gav ifrån sig ett kort, nästan skrattande ljud. — Ska du stå här och förklara för mig vad jag får och inte får göra? Jag uppfostrade honom ensam. Jag slet på två jobb. Jag gav honom allt jag hade…
— Och därför är det fritt fram att plocka kontanter ur vår byrå? avbröt Anna henne. — Intressant sätt att bokföra tacksamhet på.
— Jag är inte skyldig att redovisa någonting för dig! fräste Maria. — Det är min son! Behöver jag något hjälper han mig!
— Hjälp är när man frågar först och kommer överens, svarade Anna. — Inte när man kliver in, öppnar lådor, tar det man vill ha och sedan spelar oskyldig.
Erik såg från sin fru till sin mamma med ett jagat uttryck, som om väggarna långsamt trängde sig närmare.
— Mamma… tog du pengarna? frågade han lågt.
Maria vände sig tvärt mot honom.
— Jaha, så nu är du också på hennes sida? Har det gått så långt? Min egen son står och frågar sin mor något sådant. Det var då själva…
— Svara bara.
— Vad vill du att jag ska svara? Att avgifterna har gått upp? Att jag behövde lägga ut pengar till grannen vid sommarstugan för vattnet? Att jag tänkte be dig, men du säger alltid ”mamma, senare”, ”mamma, det passar inte nu”, ”mamma, efter lönen”? Skulle jag stå där med mössan i hand medan din fru tittar på mig som om jag hade spottat i hennes soppa?
— Så du tog dem, sade Anna mycket tyst.
— Jag stal inte! nästan skrek Maria. — Jag tog av min son! Tillfälligt! Jag hade lämnat tillbaka det!
— När då? Vid världens undergång? Anna tog ett steg närmare. — Ni har ”tillfälligt” tagit saker i en månad nu.
— Sluta göra teater av allt.
— Jag? Det är inte jag som rotar i andras lådor.
— Andras? Är det främmande saker bara för att de ligger hos min son? Hör du, Erik? Hon kallar mig främling!
— Mamma, det är inte det som är poängen, mumlade han.
— Det är exakt det som är poängen! Maria pekade med ett stelt finger mot Anna. — Hon har inte tålt mig från första dagen. Jag såg det redan på bröllopet. Där stod hon och log, men ögonen räknade. Allt ska ligga i rader hos henne, allt ska bockas av på listor. Erik, sitt inte där. Erik, ät inte det där. Erik, ge inte mamma något. Hon har ordnat det bekvämt för sig.
— För det första heter han inte lilla Erik, han är trettiotvå, sade Anna. — För det andra: om jag inte hade haft saker och ting ”i rader” hade vi redan levt på luft och löften. För någon här i familjen klarar mest av att få lön och säga att det nog löser sig på något sätt.
— Nu börjar du igen, sade Erik matt.
— Ja. Jag börjar igen. För det här är mitt liv, inte någon tv-serie där man kan hoppa över de tråkiga avsnitten.
Anna vände sig hastigt bort, gick fram till byrån och drog ut översta lådan. Därifrån tog hon fram ett anteckningsblock och en penna.
— Okej. Eftersom alla här tycker så mycket om att prata om hjälp, då räknar vi på hjälpen.
— Har du blivit fullständigt galen? Maria knep ihop ögonen.
— Nej. Jag ser bara till att det äntligen finns något nedskrivet i den här familjen. Titta här. Den femte: minus trehundra kronor. Den nionde: minus tvåhundra. Den fjortonde: ytterligare femhundra. I dag: femhundra till. Summa: femtonhundra kronor. Lägg till maten som brukar försvinna efter era små ”jag tittar bara in en minut”-besök. Rökt lax, kaffe, ost — och inte den där kampanjosten som smakar kartong, utan den bra. Sedan har vi tvättmedel och rengöringsgrejer. Växer tvättmedlet av sig självt hemma hos er?
— Du är småaktig.
— Nej, sade Anna. — Jag är utmattad. Det är något helt annat.
— Vad tror du att du bevisar med det där?
— Att jag inte tänker fortsätta låtsas som om ingenting händer.
Erik harklade sig försiktigt.
— Anna, kanske vi inte behöver ta det på det här sättet…
— På vilket sätt ska det tas då? Mjukt? Med bakgrundsmusik? Som en presentation med bilder? ”Kära Maria, vi har noterat att pengar försvinner ur vårt hem på ett lite mystiskt sätt. Skulle ni möjligen kunna stjäla lite tystare framöver?”
Trots allt drog det till i Eriks mungipa, och ett kvävt fnys slank ur honom. Anna hörde det genast och vände blicken mot honom.
— Skratta inte. Du sitter inte på läktaren i den här historien. Du är medskyldig under rubriken bekväm feghet.
— Tack så mycket, kära hustru, muttrade han.
— Varsågod. Säg till om du behöver fler formuleringar.
Maria höjde hakan med sårad värdighet.
— Titta ordentligt, Erik. Så här talar man alltså till din mor i ditt eget hem.
— I vårt hem, rättade Anna.
— Det spelar ingen roll! Innebörden är densamma! Du låter henne förnedra mig.
— Mamma, sade Erik till sist och såg henne rakt i ögonen, — du borde faktiskt inte ha tagit något utan att fråga.
Tystnaden föll så hårt att till och med kylskåpets brummande verkade dra sig tillbaka.
— Vad sa du? frågade Maria långsamt.
— Du borde inte ha tagit pengarna, upprepade Erik, den här gången stadigare. — Det var fel.
— Fel? Maria log snett, som om hennes son plötsligt hade fått ett andra huvud. — Och rätt är alltså att sitta under hennes toffel och upprepa hennes repliker?
— Det där är inte hennes repliker. Det är bara sant.
— Åh, sant. Hör på honom. Nu kan han minsann tala. Vem stod för sanningen när din utbildning skulle betalas? Vem köpte jacka åt dig när du gick omkring och frös på vintern? Vem drog upp dig när du hade trasslat in dig i lånet till den där motorcykeln?
— Mamma, det räcker.
— Nej, det räcker inte! Ska du stå här och undervisa mig om rätt och fel? När jag var i din ålder…
— Just det, skar Anna av. — När ni var i hans ålder hade ni redan vant er vid att alla omkring er var skyldiga er något. Även er son.
— Hur vågar du?
— Väldigt lätt. Jag har haft en tung dag, ett tomt kuvert och inget tålamod kvar.
Maria grep tag i påsen som stod på golvet och ställde den med en smäll på hallmöbeln.
— Ni behöver inte mina matvaror. Ni behöver inte mina besök. Utmärkt. Men kom inte springande till mig sedan när livet slår er i huvudet.
— Oroa er inte, sade Anna. — Vi klarar oss. Men börja med att lämna tillbaka nycklarna.
— Vad sa du? Maria stirrade på henne.
— Nycklarna till lägenheten. Knippan med den stora nyckelringen. Lägg den på bordet.
— Är du från vettet? flämtade Maria. — Tänker du skära av mig från min son?
— Nej. Jag tänker låsa vårt hem.
— Erik! Hör du vad hon kräver? Hon vill ta mina nycklar!
Erik sa ingenting. Anna såg hur käkmusklerna arbetade på honom. Han hatade sådana här stunder — inte för att de gjorde ont, utan för att de tvingade honom att välja. Och att välja var något han alltid hade skytt. Han föredrog när saker löste upp sig av sig själva, helst utan att han behövde lägga sig i.
— Erik, sade Anna med en röst som blivit iskall, — antingen lägger din mamma nycklarna på bordet nu, eller så byter jag lås i morgon. Och samtidigt ändrar jag upplägget för vårt familjeliv. Då kommer du att få gott om ledig tid att ägna åt din sonliga plikt.
Maria såg på sin son med nästan utmanande blick.
— Nå? Säg något då. Eller har du redan bestämt dig för att bli ett bihang till hennes bankkort?
Det ryckte till vid Eriks mun.
— Mamma, börja inte.
— Det är alltså jag som inte ska börja? Det är hon som har dragit i gång hela den här cirkusen!
— Det här är ingen cirkus, sade Erik lågt. — Det är ett samtal.