Ett samtal som egentligen borde ha ägt rum för länge sedan.
— Jaså, sade Maria långsamt. — Nu låter du precis som hon. Snyggt gjort.
— Jag talar för mig själv, svarade Erik, och rösten blev oväntat hård. — Ge tillbaka nycklarna.
Maria stelnade till.
— Vad var det du sa?
— Nycklarna, mamma. Ge mig dem. Snälla.
— Nej, säg det högre. Jag vill höra ordentligt hur min egen son kastar ut mig.
— Jag kastar inte ut dig. Jag ber dig bara att inte komma hit när vi inte är hemma. Och att inte ta saker utan att fråga först.
— Fråga? Vem då, henne? Ska jag kanske lämna in en ansökan också? Tisdag: tillstånd att låna salt. Torsdag: tillstånd att sakna min son.
— Mamma, sluta håna allt.
— Jaha, gör det ont? Tro mig, jag skrattar inte heller! Jag kommer hit som familj, och ni behandlar mig som någon främmande människa. Ni kan sätta era pengar i halsen båda två!
— Det handlar inte i första hand om pengar, sade Erik.
— Nej, naturligtvis inte. Det handlar om vem som bestämmer här. Och din fru gör verkligen sitt bästa för att visa att det är hon.
— Nej, sade Anna, och för första gången den kvällen höjde hon rösten. — Det handlar om att du har bestämt dig för att du får använda sådant som inte är ditt. Utan att fråga. Och sedan förväntar du dig att jag ska stå tyst bredvid för att inte förstöra ditt humör. Det tänker jag inte göra.
Maria kisade mot henne. När hon svarade var tonen lägre, nästan giftig.
— Vet du, Anna, du tror säkert att du har vunnit nu. Men det har du inte. Du har bara visat vem du är. Kall, beräknande och elak. En normal kvinna håller inte ihop en familj på det sättet.
— En normal kvinna rotar inte i andras lådor, svarade Anna lika lågt. — Och hon gör inte sin son till en bankomat med puls.
Erik slöt ögonen ett ögonblick.
— Mamma. Nycklarna.
Maria stod kvar och såg på honom i flera sekunder. Sedan stack hon handen i rockfickan med en min som om hon just tvingades delta i en historisk orättvisa. Hon drog fram nyckelknippan och skakade den i luften.
— Här. Ta dem då. Nöjd nu? sade hon och slängde nycklarna på bordet så att de slog mot träet med ett skarpt klirr. — Lev här efter era egna regler. Med miniräknare, kuvert och er stora, heliga kärlek.
Anna tog upp knippan utan att säga något. Den tunga nyckelringen kändes kall mot handflatan.
— Tack.
— Det är inte dig jag gör någon tjänst, fräste Maria. — Tro inte det.
— Nej, det har jag förstått. Du gör över huvud taget ganska mycket för effekten, inte för andra människor.
— Men håll bara tyst någon gång.
— Mamma! sade Erik skarpt.
Tystnaden som följde var tjock och pinsam. Den luktade fuktig ytterrock, kyckling i plastpåse och tio års gamla oförrätter som ingen riktigt hade vågat säga högt.
Maria rättade till kragen.
— Så. Nu sätter jag aldrig mer min fot här.
— Lova inte för mycket, sade Anna. — Men nästa gång ringer du först.
— Jag sa att jag inte kommer! Ni kommer själva att springa efter mig sedan.
— Vi brukar gå, svarade Anna torrt. — Och ja, utan nycklar.
Maria gav henne en blick som hade kunnat driva halva trapphuset med elektricitet och gick mot dörren. Ute i hallen vände hon sig mot Erik en sista gång.
— Nåväl. Grattis. Du har blivit vuxen. Kört ut din mor. Vilken man du är.
— Mamma, snälla…
— Det är för sent. Lev som du vill.
Dörren slog igen med en smäll som fick paraplyet på kroken att glida ner och falla platt mot golvet.
Under några sekunder rörde sig ingen.
Sedan sjönk Erik ner i soffan och stirrade på mattan, som om svaret på hur han hade hamnat mitt emellan två bränder skulle uppenbara sig där. Som om mattans mönster också kunde förklara varför fyrtio kvadratmeter plötsligt kändes så kvävande trångt.
Anna plockade upp paraplyet, hängde tillbaka det, stoppade nycklarna i jeansfickan och vände sig först därefter mot sin man.
— Nå? frågade hon.
— Vadå, nå?
— Var det allt från dig? Eller kommer del två nu, den där jag får höra att jag gick för långt och borde ha visat förståelse?
Han andades ut tungt.
— Nej. Det kommer ingen del två. Du hade rätt.
— Det lät övertygande. Som någon som sitter i förhör utan advokat.
— Anna, kan vi låta bli att sparka på mig när jag redan ligger?
— Det här är inte att sparka. Det är en verklighetskontroll. Jag vill veta om du faktiskt har förstått, eller om du bara väntar på att ovädret ska dra förbi.
Erik drog händerna över ansiktet.
— Jag har förstått. På riktigt. Jag bara… jag trodde inte att hon verkligen tog pengar. Eller jo, jag tänkte det kanske. Jag misstänkte det. Men jag ville inte tro det.
— För att det var bekvämt att inte tro det, sade Anna och satte sig mitt emot honom. — Så länge jag tiger kan du vara en bra son, en bra make och en person som aldrig bråkar med någon. Fantastiskt upplägg. Det är bara lite märkligt att det är mina pengar som försvinner.
— Jag vet.
— Nej, det gör du inte. Du vet inte hur det känns. Att öppna sin egen låda och se att den är tom. Och sedan kommer den där äckliga känslan direkt: det är inte bara någon som har gått bakom ryggen på dig, de har dessutom tagit dig för en idiot. I ditt eget hem.
— Förlåt.
— Förlåt är inte dåligt. Men nu fortsätter vi med ord, högt och tydligt, och helst något konkret.
Han nickade.
— Okej. I morgon åker jag till henne själv. Jag säger att det här aldrig händer igen. Om hon behöver hjälp får hon säga det till mig, inte gå in här som… Han tystnade och letade efter orden.
— Som en revisor med egenintresse, hjälpte Anna till.
— Precis. Och pengarna… jag betalar tillbaka dem.
— Med vilka reserver då, undrar jag? De där som du brukar kalla ”vi får bara klara oss fram till lönen”?
— Jag tar extra jobb i helgen. Lars har länge behövt någon på ett bygge.
Anna såg noggrannare på honom. I hans röst fanns för första gången inte bara den där vanliga mjuka skuldkänslan som rann åt alla håll, utan något som liknade ett beslut. Svagt, ostadigt, men ändå mer än ingenting.
— Okej, sade hon. — Men då finns det regler.
— Vilka regler?
— För det första: inga kontanter hemma i lägenheten. Allt ligger på kortet.
— Jag går med på det.
— För det andra: inga nycklar hos utomstående. Inte hos din mamma, inte hos vänner, inte hos din kusin som en gång bara skulle ”lämna en borrmaskin”.
— Okej. Jag går med på det.
— För det tredje: om din mamma behöver något får hon inte pengar i handen. Vi köper det som behövs. Räkningar betalas via app. Behövs något fixas hemma hos henne åker vi dit och gör det. Men inget mer ”jag betalar tillbaka sen”.
— Jag håller med.
— För det fjärde: du slutar låtsas att problem försvinner bara för att man inte pratar om dem. Du är inte tonåring längre, Erik. Vi är en familj, inte en studiecirkel för tysta martyrer.
Han drog faktiskt lite på munnen.
— Hårt formulerat.
— Men begripligt.
— Uppfattat.
Anna reste sig, tog det olycksaliga kuvertet från bordet, knycklade ihop det och släppte ner det i soporna.
— Så. De hemliga pappersgömmornas epok är över. Vi lever trots allt på tjugohundratalet.
— Men kycklingen tog hon faktiskt med sig hit, sade Erik plötsligt och såg mot påsen.
Anna sneglade mot hallmöbeln och fnös.
— Självklart. Man kan tydligen ta 1 500 kronor ur någons hem, men att dyka upp utan en matkasse vore ju direkt oanständigt.
Han började skratta, oväntat. Kort och nervöst, men äkta. Anna kunde inte heller låta bli.
— Okej, sade hon till slut. — Eftersom slaget redan är utkämpat kan vi väl åtminstone äta middag på mat i stället för på ren ilska. Men jag varnar dig: inga försvarstal om din mamma vid bordet.