– Om ni inte tänker hjälpa Sofia får ni flytta ut ur lägenheten i slutet av månaden, sade Ingrid med en sådan stillsam röst att hon lika gärna kunde ha bett någon räcka henne sockerskålen.
Anna uppfattade först inte ens vad orden betydde. På bordet stod koppar med te som redan hunnit svalna, ett fat med ostbullar och en liten skål med sylt. I rummet intill satt sexåriga Maria i soffan och färglade en pappersdocka som hon själv hade klippt ut ur en gammal veckotidning.
Erik blev sittande orörlig med skeden i handen.
– Mamma… menar du allvar nu?
– Vad är det som är så konstigt? Ingrid rättade till servetten på bordet. – Ni har bott i min lägenhet i sex år och betalar bara avgifterna. Men när det gäller att stötta din egen syster, då finns det plötsligt inga pengar. Då får ni heller inte bli förolämpade. Bostaden är min. Jag bestämmer själv vad jag gör med den.
Anna vände blicken mot sin man. Hans ansikte hade fått samma uttryck som om någon slagit honom med något tungt och trubbigt. I sådana samtal reagerade han alltid långsamt. Inte för att han var dum, utan för att han in i det sista ville tro att människor i den egna familjen inte skulle säga högt det de länge hade tänkt i tysthet.
Anna däremot förstod genast.
Hon hade väntat på just det här samtalet ända sedan Ingrid ringde i onsdags och med en alltför hurtig röst hade sagt:
– Kom hit allihop på lördag. Vi sitter ner som en familj och pratar igenom en liten sak. Jag ska steka pannkakor åt lilla Maria.
När Ingrid använde uttrycket ”som en familj” betydde det aldrig bara te och pannkakor. Det betydde att hon redan hade fattat sitt beslut, delat ut rollerna och att alla andra bara förväntades nicka vid rätt tillfälle.
Resan ut till landet gick i tystnad.
Från baksätet pratade Maria oavbrutet om förskolan, om kompisen Emma som var bäst av alla på att rita fjärilar, och om sången de höll på att öva in.
Erik nickade och svarade på fel ställen. Anna såg ut genom bilrutan och tänkte på pengarna de hade på kontot: etthundratjugofyra tusen kronor. Tre år utan semester. Tre år utan impulsköp. Tre år med utgiftstabeller, nej till allt onödigt och ständiga svar som ”inte nu, vi tar det senare”.
De där pengarna var inte bara pengar. De var början på deras egen bostad, den första insatsen till något som skulle vara deras på riktigt.
Ingrid bodde nästan hela året i sitt hus på landet.
Det var ett rejält hus, isolerat och välskött, med värmepanna, en liten bastu och två växthus. Sin tvårummare i stan hade hon för sex år sedan ”låtit de unga ta över”.
Så uttryckte hon det inför grannar och släktingar. Men Anna hade redan från första dagen förstått skillnaden mellan att ge bort något och att låta någon bo där tills vidare. På papperet stod Ingrid som ensam ägare till lägenheten. Ingen annan.
Under lunchen började svärmodern med att fråga barnbarnet om skolan. Därefter klagade hon en stund över priserna i mataffärerna, och sedan gled samtalet, nästan omärkligt, över till den yngre dottern.
– Min Sofia är så begåvad, sade Ingrid med den där särskilda stoltheten som Anna hade hört i många år. – Hon har händer av guld. När hon syr ser det ut som något från butik. Hon borde ha eget, inte slita åt någon annan för småpengar.
Sofia satt bredvid henne, smal och livlig, med nyklippt hår och en manikyr i färgen av varm mjölk. Hon var tjugosex. De senaste fem åren hade hon hunnit börja på en gardinbutik, säga upp sig, sy barnklänningar på beställning och sedan sluta med det också eftersom ”kunderna suger musten ur en”.
Nu visade det sig att hon hade fått en ny dröm.
– Jag har hittat en lokal nära torget, sade Sofia och lyste upp. – Den är inte stor, men det rör sig mycket folk där. Jag vill öppna en ateljé för klädreparationer och ändringssömnad.