Och dessutom sy gardiner, lägga upp, passa in och fixa till. Sådant finns det gott om efterfrågan på nu. Folk köper inte nytt lika ofta längre, de gör om det de redan har.
Anna satt tyst och lyssnade. Själva tanken var inte orimlig. Människor behövde faktiskt få byxor upplagda, dragkedjor utbytta och gardiner kortade. Problemet låg inte där. Problemet var vem som skulle stå för pengarna i början.
– Hur mycket handlar det om? frågade Erik.
Ingrid såg nästan ut som om hon hade väntat på just den frågan.
– Sextiotusen kronor. Symaskiner, overlock, arbetsbord, skylt, två månaders hyra i förskott och allt smått runt omkring. Det är ju inte omöjligt för er. Ni har ju sparade pengar.
Anna satte långsamt ifrån sig koppen.
– Hur vet du hur mycket vi har lagt undan?
Svärmodern svarade inte henne direkt, utan vände blicken mot sin son.
– Erik har berättat. Vad är det för konstigt med det? Ska man börja hemlighålla saker för sin egen mamma nu också?
Anna såg på Erik. Han sänkte blicken, skyldig och obekväm.
– Jag trodde inte att det skulle bli en sådan diskussion, sade han lågt. – Jag nämnde bara att vi sparade.
– Och summan, sade Anna lika stilla.
Sofia himlade med ögonen.
– Men herregud, måste vi hålla på så här? Jag ber ju inte om pengar för alltid. Jag betalar tillbaka. Inte i morgon, förstås, men efter hand. Är vi en familj eller är vi inte det?
– Jo, vi är en familj, svarade Anna och nickade. – Det är därför jag frågar. Sofia, har du räknat på när verksamheten går jämnt upp?
– Räknat på vad?
– Hur många uppdrag du måste ha varje månad bara för att täcka hyran. Inte för att gå med vinst, utan för att inte gå back.
Sofia blev tyst en kort stund.
– Jag har väl ett hum om det.
– Ett hum är ingen siffra. Vad ligger hyran på?
– Fem tusen tvåhundra i månaden. Men läget är jättebra.
– Och en månad i deposition?
– Ja.
– Sedan tillkommer iordningställande av lokalen, el, material, kvittosystem. Om du tänker ta in en sömmerska till räcker det inte att bara köra lite vid sidan av, då behöver allt vara registrerat ordentligt. Har du räknat på skatt, avgifter och försäkringar också?
– Anna, du är precis som vanligt, muttrade Sofia och drog ihop ansiktet. – Det går inte att prata normalt med dig om någonting. Allt blir bara skräckscenarier.
– Det är inte skräckscenarier. Det är siffror. Sextiotusen kronor är inte som att köpa ett paket servetter.
Ingrid drog ett högljutt andetag genom näsan.
– Nu räcker det med förhöret. Hon sitter inte på banken. Hon behöver hjälp av er, inte en revision.
– Hjälp kan se ut på olika sätt, sade Anna. – Man kan hjälpa till att skriva en plan, läsa igenom hyresavtalet och reda ut skatteregler. Men vi kan inte lämna ifrån oss hälften av våra besparingar till något som knappt är genomräknat.
– Kan inte? upprepade svärmodern. – Eller vill inte?
Erik gned sig över pannan.
– Mamma, det är faktiskt mycket pengar. Vi måste få tänka på det.
– Vad finns det att tänka på? Ingrids röst blev skarpare. – Ni har bott i min lägenhet i sex år. Sex år! Hade ni hyrt något själva hade ni betalat hundratusentals kronor vid det här laget. Under tiden har ni kunnat bygga upp en buffert, och nu sitter ni här och rynkar på näsan.
– Vi rynkar inte på näsan, sade Erik. – Vi sparar till ett eget boende.
– Eget? Svärmodern skrattade kort. – Ni bor ju redan någonstans. Eller duger inte min lägenhet åt er?
Det var då Anna sade det hon hade burit på länge men aldrig uttalat.
– Ingrid, vi bor inte i vårt eget hem. Vi bor i ditt hem. Och i dag har du gjort det fullständigt tydligt.
Tystnaden lade sig över bordet.
Sedan kom meningen som förändrade allt:
– Om ni inte tänker hjälpa Sofia, då får ni lämna lägenheten i slutet av månaden.
Några sekunder senare var ingenting längre som förut.
Anna var den första som reste sig.
– Okej, sade hon. – Då flyttar vi.
Ingrid blinkade till.
– Jag sade inte att ni skulle ut redan i dag.
– Nej, det gjorde du inte. Du har rätt, lägenheten är din. Då är det också dags att vi börjar leva på våra egna villkor.