Erik drog efter andan.
– Anna, vänta, sade han hest.
Men hon hade redan vänt sig om och gått för att hämta Maria.
Resan hem kändes längre än vanligt.
Maria somnade i bilen med kinden pressad mot sitt gosedjur. Erik körde utan att säga ett ord, händerna hårt slutna om ratten tills knogarna ljusnade. Anna teg också. Inte för att hon ville straffa honom. Inte ens för att hon var arg. Hon var bara tom. Ibland tar ett samtal slut inte för att allt blivit sagt, utan för att det inte längre finns något kvar att förklara.
När de kom hem bar de in Maria, lade henne försiktigt i sängen och drog täcket över henne. Först därefter satte de sig mittemot varandra vid köksbordet.
Efter en lång stund frågade Erik:
– Var det där med flit?
– Vad menar du?
– Att du bara sade att vi flyttar. Som om du redan hade bestämt det.
Anna såg på honom.
– Jag bestämde det inte i dag. Jag har burit på det länge. Jag hoppades bara att vi aldrig skulle hamna där.
Han sänkte blicken mot bordsskivan.
– Det är mitt fel. Jag skulle aldrig ha berättat för mamma om pengarna.
– Det handlar inte bara om pengar, Erik. Det handlar om att din mamma hela tiden har sett lägenheten som något hon kunde hålla över oss. Hon sade inget tidigare eftersom det passade henne bättre så.
– Hon blev upprörd. Hon menade det nog inte så.
– Jo, det gjorde hon. I sådana ögonblick råkar människor inte säga fel. De råkar säga sanningen.
Han svarade inte på länge. Till slut kom frågan, lågmäld och trött:
– Vad gör vi nu?
– Nu hyr vi något tillfälligt i ett par månader. Sedan köper vi. Vi har handpenningen. Vi har det vi sparat undan. Det kommer att bli tufft, ja. Men ingen ska mer kunna påminna oss om priset för sin så kallade godhet.
Erik satt kvar med blicken fäst vid bordet. Anna såg hur ont det gjorde i honom. Han var ingen mammas pojke, ingen som sprang så fort Ingrid knäppte med fingrarna.
Men djupt inom honom fanns en gammal vana från barndomen: mamma måste skyddas, mamma får inte bli ledsen, mamma vill egentligen bara väl.
– Vill du verkligen lämna lägenheten? frågade han.
– Jag vill kunna låsa upp vår dörr med vår egen nyckel och veta att ingen kan kasta ut oss för att någon annan plötsligt får en idé.
En vecka senare hade de hittat en hyreslägenhet.
Den låg inte nära förskolan, den var inte så ljus som Anna hade önskat och den saknade diskmaskin, något hon redan hunnit vänja sig vid. Men Maria skulle få ett eget rum. Just då räckte det.
De packade på kvällarna. Anna slog in porslin, staplade tallrikar i lådor och skrev med svart tusch: ”kök”, ”böcker”, ”Marias leksaker”.
Nycklarna körde Erik tillbaka ensam. Han kom hem sent, grå i ansiktet och röd runt ögonen.
– Vad sade hon? frågade Anna stilla.
Han drog av sig jackan långsamt.
– Att jag är otacksam. Att du har vänt mig mot min egen familj. Att Sofia åtminstone försöker ta sig någonstans i livet, medan vi bara tänker på oss själva.
– Och du?
Erik satte sig tungt på stolen.
– För första gången försökte jag inte försvara mig.
Den första månaden i hyreslägenheten slet på dem.
På morgnarna lämnade Anna Maria på förskolan och åkte sedan vidare till arbetet på ekonomiavdelningen. På kvällarna hämtade hon dottern, lagade mat och gick igenom kvitton, räkningar och kontoutdrag.
Erik tog extra jobb så ofta han kunde. Han arbetade med installation av ventilation och luftkonditionering, och säsongen hade precis dragit i gång. De var båda så utmattade att de somnade nästan innan huvudet nådde kudden.
Ändå försvann inte pengarna från kontot. De höll ihop. Krona för krona.
När banktjänstemannen till sist lade upp olika låneförslag framför dem kände Anna, till sin egen förvåning, inte panik. Hon kände lättnad.
– Månadskostnaden hamnar på ungefär elvatusen kronor, sade kvinnan och sköt fram utskriften. – Med hänsyn till er kontantinsats och det sparande ni redan har. Löptiden är tjugo år.
Tjugo år lät som en evighet. Men tanken på att återigen vara beroende av någon annans humör skrämde henne mer.
Det tog tid att hitta rätt bostad. Anna åkte runt med mäklaren genom halva staden och såg lägenhet efter lägenhet. Till slut fastnade de för en liten trea i ett nybyggt hus i utkanten. Den låg en bit bort. Den hade ingen påkostad renovering. Ändå fanns det något där som gjorde att de kunde föreställa sig ett liv innanför väggarna.