Fönstren vette mot gården, och i barnrummet fick inte bara en säng och ett skrivbord plats, utan även en garderob.
Om Ingrid talade de nästan aldrig. Inte för att de var särskilt storsinta. De orkade bara inte mala samma sak ännu en gång, vrida och vända på gamla oförrätter tills allt började göra ont igen.
Ibland ringde hon till Erik. Samtalen blev kortare för varje gång. Tonen var inte längre lika självsäker, och de där invanda förmaningarna hade tappat kraft. En gång råkade Anna höra honom svara:
– Nej, mamma, vi har inga pengar över. Vi har bolån nu.
För första gången fanns det varken skuld eller en tyst vädjan om förståelse i hans röst.
Det var först på hösten de fick höra hur det hade gått med Sofias ateljé.
Anna sprang på en tidigare granne till Ingrid utanför en matbutik, och de började prata. Det var hon som berättade.
Sofia hade trots allt hyrt lokalen. Ingrid hade tagit ett privatlån, skjutit till sina egna sparpengar och dessutom snabbt hyrt ut lägenheten i stan, i hopp om att hyran därifrån skulle täcka månadsbetalningen.
Visst passerade folk marknaden, men inte på det sätt hon hade föreställt sig. Många stack in huvudet, frågade vad något kostade och gick sedan vidare. Beställningar på måttsydda gardiner kom sällan. Att lägga upp byxor eller byta en dragkedja gick an, men sådana småjobb räckte inte långt när hyran låg på 5 200 kronor i månaden.
Efter tre månader sade den andra sömmerskan upp sig. En månad senare gick overlockmaskinen sönder. Då stängde Sofia.
Inte heller uthyrningen av lägenheten blev den räddning Ingrid hade tänkt sig.
En familj flyttade utan att betala sista månadshyran. Nästa lämnade efter sig obetalda avgifter och en brännskadad fönsterbräda i köket. För första gången på många år såg Ingrid på sin ”livlina” inte som ett trumfkort i familjen, utan som en källa till bekymmer som aldrig tog slut.
Hon ringde i januari.
Anna stod och skar sallad, Maria lekte på golvet och Erik höll på att montera ihop några nya pallar.
– Det är mamma, sade han och tittade på skärmen.
Anna svarade inte.
Han gick ut i vardagsrummet, men delar av samtalet nådde ändå fram.
– Ja, mamma… Jag förstår… Nej, jag kan inte ta över betalningen… Nej, det handlar inte om att jag inte vill… Det handlar om att jag har en familj och egna åtaganden… Mamma, sluta nu, snälla. Inte igen.
Efter några minuter kom han tillbaka och satte sig vid bordet.
– Hon vill att jag hjälper henne att hitta ordentliga hyresgäster. Hon säger att hon är trött.
– Och vad svarade du?
– Att jag kan fråga på jobbet. Mer än så lovade jag inte.
Anna nickade. Det var rätt. Inte låta sig dras in på nytt, men inte heller göra gamla sår till ett vapen.
– Tycker du synd om henne? frågade hon.
Erik funderade en stund.
– Ja. Det gör jag. Men jag tror att jag äntligen har förstått något. Medkänsla får inte kosta en ens eget liv.
Ett svagt leende drog över Annas mun.
– Det tog sin tid. Men du kom dit.
Han skrattade lågt.
De åt middag i sitt eget kök. Utanför föll snön stilla, och inne i barnrummet lyste den lilla lampan i form av ett hus på fönsterbrädan, den som Maria ville tända varje kväll. Kylskåpet brummade dovt, vattenkokaren klickade till och Erik reste sig för att hälla upp te.
En alldeles vanlig kväll. En alldeles vanlig familj. Skillnaden var bara att ingen längre kunde komma in och säga: ”Ni får flytta.”
Ibland mindes Anna fortfarande Ingrids ansikte i just den sekund då Anna lugnt hade sagt: ”Okej, då flyttar vi.”
Förmodligen hade svärmodern varit säker in i det sista på att sonen skulle börja be henne tänka om, att svärdottern skulle brista i gråt och att allt som vanligt skulle sluta med ett fogligt: ”Jaja, mamma, som du vill.”
Men även det starkaste beroende kan brytas av ett enda beslut. Efter det packar människor sina kartonger och går vidare in i ett liv som faktiskt tillhör dem.
Och kanske är den svåraste frågan i en familj inte ens pengar. Kanske är den snarare: när måste tacksamheten få ett slut, för att inte förvandlas till en skuld man tvingas betala hela livet?