— Min käre Erik, du lovade ju att ni skulle hjälpa mig! Tala med din hustru, hon vägrar ge mig pengar! — svärmodern hade uppenbarligen bestämt sig för att förödmjuka sin sonhustru inför andra.
Anna stod vid sitt skrivbord och sorterade en bunt handlingar när sekreteraren Sara försiktigt stack in huvudet genom dörröppningen. Hennes ansikte var spänt av oro.
— Anna, det står en kvinna ute i receptionen och frågar efter dig. Hon säger att hon är… — Sara tvekade ett ögonblick — släkt med dig. Och hon insisterar verkligen på att få prata med dig.
Anna lyfte blicken från pappren. I entrén till reklambyrån brukade det röra sig kunder, leverantörer och samarbetspartners, men släktingar kom aldrig dit. En obehaglig känsla drog genom henne.
— Hur ser hon ut?
— Runt sextio, beige trenchcoat, stor handväska. Hon sa att hon hade rest långt.
Svärmodern. Anna pressade ihop läpparna. Margareta hade aldrig tidigare dykt upp på hennes arbetsplats. Under de fem år Anna och Erik varit gifta hade relationen mellan henne och svärmodern vilat på en skör men fungerande balans: artiga leenden vid familjehögtider, pliktskyldiga samtal på söndagar och enstaka besök. Men det senaste halvåret hade något förskjutits.
Sedan Anna blivit befordrad till art director och hennes lön nästan tredubblats hade Erik börjat åka oftare till sin mamma. Till en början lät det helt oskyldigt: han skulle hjälpa henne med en droppande kran, bära hem matvaror eller fixa något smått. Sedan kom önskemålen om pengar. Först handlade det om mindre summor — mediciner, elräkningar, vardagliga utgifter. Anna protesterade inte. Hon förstod att Margaretas pension inte räckte långt.
Men kraven blev större. För två veckor sedan hade Erik bett om 3 000 kronor eftersom hans mamma, enligt honom, behövde byta ut kylskåpet. Anna gav honom pengarna, även om misstanken redan då hade börjat gnaga i henne. Den gamla kylen fungerade ju utan problem; hon hade själv sett den bara en månad tidigare. Senare kom det fram att pengarna i stället hade gått till en ny päls åt svärmodern.
— Mamma skämdes bara för att säga som det var, hade Erik försvarat sig. Det känns obekvämt för henne att be om något till sig själv.
Förra veckan skulle ytterligare 2 000 kronor lämnas över till en ”akut takreparation” på Margaretas sommarstuga. Då sa Anna nej för första gången. Erik tog illa upp, och de grälade. I tre dagar vägrade han tala med henne, innan han till slut tog pengar från sin egen lön — pengar som de egentligen hade kommit överens om att lägga undan till semestern.
Och nu stod svärmodern här. På Annas kontor. Mitt bland medarbetare och kunder.
— Visa in henne, sa Anna trött.
Margareta steg in som om hon vore en drottning som nådigt besökte en enkel undersåtes bostad. Hon lät blicken vandra över rummet: de moderna möblerna, de stora fönstren, de färska blommorna i fönsterkarmen. Därefter drog hon ihop munnen till ett smalt streck.
— Jaha, du har det så här fint, sa hon utdraget i stället för att hälsa. Jag trodde det var ett vanligt kontor. Men nej då, ett eget rum har du. Och sekreterare dessutom.
— God dag, Margareta, svarade Anna och reste sig bakom skrivbordet, men hon gick inte fram för att omfamna henne. Har det hänt något? Är allt bra med Erik?
— Med min Erik är det verkligen inte bra, sa Margareta och sjönk tungt ner på en av besöksstolarna utan att vänta på en inbjudan. Och det är ditt fel, ska du veta.
Anna kände irritationen stiga inom sig, men hon höll ansiktet stilla.
— Vad menar du?
— Du vet mycket väl hur han lider. Hans mamma ber om hjälp, och hans fru vägrar ge pengar. Stackars pojke hamnar mellan två eldar.
— Margareta, vi kan prata om det här hemma, i lugn och ro…
— Jag vill inte prata hemma! avbröt svärmodern och höjde rösten. Hemma påverkar du honom så att han inte ska hjälpa sin egen mor! Här ska vi däremot se vem du egentligen är!
Bakom dörren hördes dämpade ljud. Någon hade stannat till i korridoren när rösterna blev höga. Genom glasväggen såg Anna konturerna av kollegorna. De hade stelnat till och låtsades plötsligt vara mycket upptagna med sina skärmar.
— Var snäll och sänk rösten, sa Anna, gick runt skrivbordet och drog igen dörren nästan helt. Folk arbetar här.
— Arbetar! fräste Margareta. De tjänar pengar, men vad får min Erik? Han springer väl bara efter dig hela tiden!
— Det där är en privat sak mellan mig och Erik.
— Privat? När min son mår dåligt? Svärmodern rotade i väskan, drog fram en skrynklig näsduk och tryckte den mot ögonen, trots att de var alldeles torra. Jag är hans mor. Jag känner när han har det svårt. I går kom han till mig, och du skulle ha sett hans ansikte… helt utmattat. Och allt på grund av dig!
Anna mindes gårdagskvällen. Erik hade faktiskt åkt hem till sin mamma och kommit tillbaka sent, tyst och mörk i blicken. På hennes frågor hade han bara svarat kort, innan han snabbt försvann in i sovrummet.