Anna hade då dragit slutsatsen att han fortfarande var sårad över att hon inte velat ge mer pengar.
— Margareta, om du har ekonomiska bekymmer kan vi sätta oss ner i lugn och ro och se vad som går att göra. Men inte här. Och inte just nu.
— När då, hade du tänkt? fräste svärmodern, nu ännu gällare. — Du arbetar ju jämt! Eller så är du någon annanstans! Och så fort du kommer hem börjar du viska i örat på min Erik! Jag hörde minsann att du sa till honom att jag begär för mycket!
— Det har jag aldrig sagt.
— Jo, det har du visst! Min pojke berättade det själv! Margareta reste sig så hastigt att stolen skrapade mot golvet. — Han sa att du tror att jag utnyttjar honom! Vilken låghet! Hans egen mor skulle alltså utnyttja honom?
Dörren öppnades försiktigt och Sara stack in huvudet.
— Anna, ursäkta att jag stör, men om tio minuter har du mötet med kunderna från Nordallians. De sitter redan i konferensrummet.
— Tack, Sara. Jag kommer strax.
Margareta fångade sekreterarens blick och bytte genast mål.
— Där ser du, unga dam! Ser du hur hon behandlar familjen? Arbetet går före allt annat! Och hennes svärmor, en sjuk gammal kvinna, får stå här och vänta!
Sara såg hjälplöst på Anna, tydligt osäker på om hon borde säga något eller bara försvinna.
— Det är bra, Sara. Tack, sa Anna och nickade kort.
Flickan drog sig snabbt tillbaka. Men Margareta hade redan fått upp farten. Hon slet upp dörren på vid gavel och klev ut i den öppna kontorsdelen, där byråns projektledare, formgivare och assistenter satt vid sina skrivbord. Sedan tog hon fram mobilen och började trycka på skärmen. Eller låtsades göra det.
— Erik, älskling, du lovade ju att ni skulle hjälpa mig! Tala med din fru, hon vägrar ge mig pengar! ropade hon så högt att det lät som om hon försökte överrösta ett dåligt långdistanssamtal.
All aktivitet i rummet stannade av. Någon blev röd i ansiktet av obehag, en annan vände sig mot skärmen och låtsades intensivt läsa något. Margareta lät blicken svepa över den tystnade personalen med en min som om hon redan hade vunnit.
— Så här behandlar hon sin familj! fortsatte hon, nu ännu mer teatraliskt. — Själv lever hon gott, medan en gammal kvinna ska svälta! Min pension räcker knappt till brödsmulor! Och ändå uppfostrade jag min Erik helt ensam. Ensam! När hans far dog gick pojken fortfarande i skolan. Jag slet på fabriken, jag nekade mig allt!
Anna kom långsamt ut ur sitt rum. En kall, klar vrede spred sig i henne. Inte för att Margareta hade bett om pengar; att hjälpa sina föräldrar var i sig inget märkligt. Det var föreställningen som fick det att svartna för henne. Spelet. Beräkningen. Den medvetna försöket att förödmjuka henne inför människor hon arbetade med.
Margareta räknade uppenbart med att Anna skulle bli generad, tappa fattningen och gå med på vad som helst bara för att få slut på scenen. Det var manipulation i sin renaste form: skapa en obekväm situation inför vittnen, så att den andra inte vågade säga emot utan att själv framstå som hård och hjärtlös.
Men Anna hade inte arbetat fem år i reklambranschen utan att lära sig hur sådant fungerade. Hon kände igen teknikerna. Och hon visste också hur man bemötte dem.
— Margareta, sa hon med jämn och tydlig röst, tillräckligt högt för att alla skulle höra. — Låt oss hålla oss till fakta. Under de senaste tre månaderna har Erik och jag gett dig sammanlagt sextiotusen kronor. Det är utöver att Erik handlar mat åt dig varje vecka. Du säger att din pension är låg, men den ligger på femtontusen tvåhundra kronor efter skatt. Jag såg underlagen när vi hjälpte dig att ordna dina bidrag och rabatter. Din hyra och dina fasta kostnader går på ungefär sextusenåttahundra. Du har inga lån och inga skulder. Det betyder att du har åttatusenfyrahundra kvar varje månad, plus våra sextiotusen på tre månader, alltså ytterligare tjugotusen i månaden. Totalt blir det drygt tjugoåttatusen kronor. Det motsvarar en normal månadslön här i stan.
Margareta öppnade munnen, men Anna lät henne inte komma emellan.
— Och vad används pengarna till? För två veckor sedan gav Erik dig åttatusen kronor, eftersom du sa att kylskåpet hade gått sönder. Det där ”kylskåpet” blev i stället en ny päls. Förra veckan bad du om sextusen kronor till takreparation. Men när jag ringde din granne Karin blev hon förvånad. Det har inte varit någon reparation. Taket är helt i sin ordning. Däremot hade du stolt visat henne en ny mobiltelefon för femtusenfemhundra kronor.
Svärmoderns ansikte slog över i mörkrött.
— Du… du spionerar på mig? Ringer runt till mina grannar?
— Jag kontrollerade uppgifter innan jag gick med på att lämna över mer pengar, svarade Anna och tog ett steg närmare. — Margareta, du kom hit för att förödmjuka mig inför mina kollegor. Du räknade med att jag skulle skämmas och hellre betala än låta dig fortsätta. Det är inte ett rop på hjälp. Det är utpressning och manipulation.
— Hur vågar du! Jag är din mans mor!
— Just därför är det smärtsamt att säga det här, svarade Anna, och hennes röst blev hårdare.