Telefonen på bordet hade surrat för tredje gången på bara fem minuter. Anna behövde inte ens kasta en blick på displayen för att förstå vem det var. Hennes svärmor gav aldrig upp efter ett enda obesvarat samtal.
Hon svarade.
— Anna, kära du, var håller du hus? Birgittas röst var så överdrivet len att den nästan klibbade, som om sirap rann genom luren. — Erik och jag har väntat hos notarien i en halvtimme redan! Du har väl inte glömt att vi skulle skriva under pappren för lägenheten i dag?
Anna drog långsamt efter andan och släppte ut luften igen. Nej, hon hade naturligtvis inte glömt. Hur skulle man kunna glömma dagen då någon försökte ta ifrån en ens eget hem?
— Birgitta, jag sa redan i går att jag inte tänker komma.
Det blev tyst en sekund. En kort paus, men den sa mer än tillräckligt. När svärmodern talade igen hade sötman fått en hård kant, som metall under ett lager socker.
— Anna, sluta spela dum. Det här är för ditt eget bästa! Lägenheten ska stå på Erik, min son, och ni ska ju ändå bo där tillsammans. Vad är problemet?
— Problemet är att DEN ÄR MIN, svarade Anna lågt men stadigt. — Mina föräldrar lämnade den till mig. Och jag tänker inte skriva över den på någon.
Sedan avslutade hon samtalet utan att vänta på fler invändningar.
Allt hade börjat tre månader tidigare.
Erik hade kommit hem efter ännu ett besök hos sin mamma och sjunkit ner i soffan. Det syntes på honom att han hade något att säga, men han kom aldrig till saken. Han vred sig rastlöst, slog på tv:n, stängde av den igen och bläddrade meningslöst i mobilen.
— Var det något du ville prata om? frågade Anna när hon kom in i vardagsrummet med en kopp te i handen.
— Nej, inget särskilt. Mamma ringde bara, mumlade han och ryckte på axlarna utan att möta hennes blick. — Hon oroar sig för oss.
— Det var ju omtänksamt.
— Mm. Hon tycker att vi borde skydda oss lite. Bara för säkerhets skull.
Något inom Anna spändes till. När Birgitta började ”bry sig” brukade det sällan leda till något gott.
— Skydda oss mot vad?
Först då såg Erik på henne. I hans ögon låg både skuld och en envishet som inte riktigt passade honom.
— Tja… man vet aldrig vad som kan hända i livet. Skilsmässor, till exempel. Mamma menar att det är bättre att ordna allt juridiskt i förväg, så att det inte blir bråk senare.
— Ordna vad då?
— Lägenheten. Att den skrivs över på mig. Vi är ju gifta, så vad spelar det för roll? Då är allt korrekt på papperet.
Anna satte ner koppen på bordet. Hennes hand skakade knappt.
— Så din mamma föreslår att jag ska ge dig lägenheten som mina föräldrar lämnade efter sig. Bara så där. Som en säkerhetsåtgärd.
— Nej, alltså, inte riktigt så… Erik blev genast nervös. — Vi är ju en familj! Det är vårt gemensamma hem. Det är bara juridiskt den skulle stå på mig. Vi skapar ordning, det är allt.
— Vilken sorts ordning pratar du om, Erik?
— En helt normal ordning! höjde han rösten, antagligen för att han själv märkte att samtalet höll på att glida honom ur händerna. — Mamma har rätt!