— Vem vet vad som kan inträffa? Om du en dag hamnar i skulder kan lägenheten ryka! Om den står på mig är åtminstone jag skyddad.
Anna svarade inte genast. För första gången under deras fem år som gifta såg hon sin man utan det vanliga filtret av ursäkter. Svag. Beroende. Lätt att styra.
— Nej, sa hon lågt.
— Vadå nej?
— Jag tänker inte skriva över lägenheten.
Han for upp ur soffan.
— Så du litar inte på mig? Jag är din man!
— Det är just därför jag har litat på dig, Erik. Men jag tänker inte spela hasard med den enda bostad jag äger.
Han gick därifrån och slog igen dörren efter sig. Dagen därpå började det verkliga angreppet.
Birgitta dök upp varje dag. Utan att ringa först. Hon låste upp med sina egna nycklar, klev in som om hon bodde där och satte genast igång.
— Anna lilla, jag har tänkt på en sak, sa hon och slog sig ner i köket som om platsen självklart tillhörde henne. — Du är en förståndig flicka. Förstår du verkligen inte hur viktig trygghet är för ett ungt par?
Anna stod vid diskhon och fortsatte diska.
— Tänk efter själv. Lägenheten är din. Gud förbjude att något skulle hända dig. Då står Erik på bar backe! Din egen make! Och han är ju så hjälplös. Du vet att han inte klarar sig utan mig.
Anna lade ner tallriken, sköljde händerna och vände sig om.
— Birgitta, om något händer mig går bostaden enligt lagen till min man. Så din oro är faktiskt helt onödig.
Svärmodern drog ihop munnen till ett smalt streck.
— Enligt lagen, enligt lagen… Men tänk om det inte blir så? Om det plötsligt dyker upp släktingar? Sådant måste man förebygga.
— Jag har inga andra släktingar. Det vet du mycket väl.
— Just därför! Birgitta slog ut med händerna. — Vad ska du med all den där äganderätten till? Du är ingen affärskvinna, ingen miljonär. Du är en vanlig kvinna. Erik däremot behöver en garanti för framtiden. Han är mannen i familjen, familjens huvud.
Anna log svagt.
— En familjefar som behöver sin mamma för att ordna bostadsfrågor? Förlåt, men det argumentet övertygar mig inte.
Birgittas ansikte stelnade.
— Lyssna på mig, Anna. Jag säger det här för ditt eget bästa. Nu kan allt fortfarande lösas på ett civiliserat sätt. Sen kan det vara för sent.
— Är det där ett hot?
— Hot? Birgitta log sockersött. — Nej då. Jag vill bara dig väl.
Hon gick, men pressen upphörde inte. Nu gav sig även Erik in i samma kör.
Varenda kväll började det om. Lägenheten. Överlåtelsen. Stabiliteten. Framtiden. Barnen de ännu inte hade. Alla tänkbara skäl drogs fram.
— Vi planerar ju barn, sa han en kväll där han låg utsträckt i soffan och stirrade upp i taket. — Vad ska du säga till dem när de blir stora? Att du inte litade på deras pappa?
— Jag ska säga sanningen. Att jag bevarade det mina föräldrar lämnade efter sig.
— Men det är inte längre dina föräldrars hem! röt han. — Det är vårt! Vi har bott här i fem år. Jag har ju renoverat!
— Du satte upp två krokar i badrummet, svarade Anna kyligt. — Renoveringen var det jag betalade.