Med mina egna pengar.
Det blev alldeles tyst. Men lugnet höll inte i sig särskilt länge.
En vecka senare stod svärmodern där igen. Den här gången hade hon en kvinna i strikt kavaj med sig.
— Anna lilla, här ska du få träffa någon! kvittrade Birgitta. — Det här är Karin, jurist. Väldigt kunnig. Hon kan förklara alla handlingar för oss så att överlåtelsen blir korrekt gjord.
Anna stod kvar i hallöppningen och betraktade dem båda. Juristen log det där övade, neutrala leendet och höll en bunt papper i händerna.
— God dag. Jag kan hjälpa till så att dokumenten fylls i på rätt sätt. Det behöver inte ta särskilt lång tid, började kvinnan.
— Jag har inte bett er komma hit, avbröt Anna. — Och jag tänker inte skriva under eller ordna någonting. Hej då.
Sedan stängde hon dörren rakt framför dem. Utanför hördes Birgittas upprörda röst, men Anna gick bara in i köket. Händerna skakade på henne. Fräckheten hade passerat alla gränser.
På kvällen fick Erik ett utbrott.
— Förstår du ens vad du gjorde? Du förnedrade min mamma! Hon försökte hjälpa till, hon tog dit en jurist så att allt skulle bli ordentligt gjort!
— Hjälpa till att ta min lägenhet, menar du.
— Inte ta! Bara ordna det på rätt sätt!
— Erik, lyssna på mig nu. Din mamma vill att jag ska föra över lägenheten på dig. Varför? Säg det rakt ut, utan sagor om trygghet och stabilitet.
Han blev osäker och började vackla med blicken.
— Mamma tycker bara att det är så det bör vara. Mannen ska stå som ägare.
— Varför då?
— För att… det är så man gör!
— Vem är ”man”? I vilken familj gör man så? Den här bostaden fick jag efter mina föräldrar. Inte efter dina. Inte efter din mamma. Den är min.
— Men vi är ju en familj!
— En familj, upprepade Anna långsamt. — Bra. Då kan du svara på en sak. Varför föreslår inte din mamma att hon skriver över sin egen lägenhet på mig? För familjens trygghet, menar jag.
Erik öppnade munnen, men stängde den igen. Den frågan hade han uppenbarligen inte varit förberedd på.
— Det är inte samma sak, mumlade han.
— På vilket sätt är det annorlunda?
— Men hennes lägenhet… den har hon arbetat ihop till under hela sitt liv.
— Och min föll ner från himlen, eller? Mina föräldrar arbetade också hela livet. Sedan lämnade de den till mig. Inte till dig. Inte till din mamma. Till mig.
Han hittade inget svar. Till slut reste han sig bara och gick. Naturligtvis hem till sin mamma, där han alltid blev förstådd och beklagad.
Två veckor passerade. Påtryckningarna upphörde inte. Birgitta ringde tjugo, ibland trettio gånger om dagen. Hon skickade meddelanden. Hon krävde att de skulle träffas.
Anna svarade inte.
Och så kom dagens sms: ”I morgon klockan tio hos juristen. Kom dit. Vi ska lösa lägenhetsfrågan en gång för alla. Erik har redan gått med på det.”
Anna gick inte dit. I stället satte hon sig ner och skrev ett långt meddelande till sin man.
”Erik. Jag älskar dig. Jag har älskat dig i fem år. Men jag kommer inte att lämna ifrån mig den lägenhet som mina föräldrar gav mig. Det är det sista jag har kvar från dem. Det är min trygghet. Min garanti.
Om du och din mamma inte kan förstå det, då är vi ingen familj. En familj bygger på tillit.”