Men ni krävde att jag skulle ge upp allt och själv stå kvar utan någonting. Tänk igenom det. Bestäm dig. Men du ska veta en sak: mitt beslut är redan fattat.”
Svaret kom efter knappt en timme.
”Mamma säger att du är egoistisk. En fru måste kunna lita på sin man. Jag vet inte längre vem som har rätt.”
Anna log svagt. Då förstod hon allt.
Hon ringde en skicklig jurist som en väninna hade rekommenderat och bokade en tid för att tala om skilsmässa. Därefter tog hon fram alla papper som rörde lägenheten och lade dem prydligt i en separat pärm.
På kvällen dök Erik upp. Han stod i dörren med en enorm bukett rosor och ett ansikte som skulle föreställa ånger.
— Förlåt, sa han lågt. Det där blev fel. Mamma gick för långt. Vi kan väl bara glömma det?
Anna såg först på blommorna och sedan på honom.
— Glömma? Vad är det du vill att jag ska glömma? Att du försökte få mig att skriva över min lägenhet? Att din mamma redan hade tänkt ut hur en skilsmässa skulle se ut? Eller att du satt tyst medan hon pratade om det?
— Jag satt inte tyst! Jag bara… jag visste inte vad jag skulle säga.
— Efter fem års äktenskap blev du alltså osäker när du behövde välja mellan din mamma och din fru.
Hans hand med buketten sjönk långsamt.
— Vad vill du att jag ska göra?
— Vara ärlig. Säg det rakt ut. Kom du hit för att du själv har förstått att du gjorde fel? Eller kom du för att din mamma sa åt dig att försöka en gång till?
Erik svarade inte. Och den tystnaden sade mer än alla ord han hade kunnat hitta på.
— Gå, sa Anna trött. Ta dina saker och gå. Hem till din mamma. Där du alltid blir förstådd.
— Menar du allvar?
— Fullständigt.
Han stod kvar en stund, stel och orörlig. Sedan slängde han rosorna på golvet.
— Du kommer att ångra dig! Utan mig klarar du dig inte! Du blir ensam kvar här med din dyrbara lägenhet!
— Hellre ensam i ett hem som är mitt än tillsammans med er och utan något alls, svarade Anna lugnt. Gå nu, Erik. Vi har inget mer att säga varandra.
Dörren slog igen så hårt att rutorna skallrade.
Anna böjde sig ner och plockade upp rosorna från golvet. Hon satte dem i en vas, fyllde den med vatten och slog sig sedan ner vid fönstret med en kopp te.
På mobilen lyste ett nytt meddelande från svärmodern.
”Du kommer ändå att ångra dig. Min son förtjänar bättre än dig.”
Anna log bara, raderade numret och blockerade det. För gott.
Sedan tog hon fram pärmen med lägenhetens handlingar igen. Allt fanns där. Varje dokument, varje bevis, varje papper på sin plats. Hennes föräldrar hade skyddat henne så gott de kunde. Nu var det hennes tur att skydda det de lämnat efter sig.
Utanför fönstret hade solen gått ner. Lägenheten fylldes av stillhet. Inte en hotfull tystnad, utan en lugn sådan. Hennes egen. Trygg. Orubblig.
Anna tog en klunk te och märkte plötsligt att hon för första gången på tre månader kunde andas ordentligt.
Lägenheten var fortfarande hennes. Precis som den skulle vara.
Nästa morgon skulle hon ringa juristen och börja ordna resten. Ett nytt liv väntade. Hennes eget liv. Utan manipulationer, utan utpressning och utan främmande människors krav på det som aldrig hade tillhört dem.
På en punkt hade svärmodern faktiskt haft rätt: Anna skulle bli ensam.
Men den ensamheten var bättre än att varje dag leva med rädslan för att förlora det sista som fanns kvar av hennes föräldrar.