— Jag har faktiskt inte tagit tjänst som din hemhjälp, Margareta! Du har en vuxen dotter som bor hemma hos dig, så låt henne städa din lägenhet. Jag är Eriks fru, och Erik och jag har vårt eget hem, vår egen familj. Punkt slut!
— Erik, det är jag. Kan du komma hit med en gång? Jag behöver glasburkar, det är bråttom.
I Margaretas röst fanns inte ens ett spår av vädjan när den nådde honom genom telefonen. Hon utgick från att han skulle lyda; invändningar fanns inte i hennes värld. Det var den där hala men samtidigt hårda tonen, kall som stål, som Erik hade avskytt ända sedan tonåren.
Han slöt ögonen och tryckte fingrarna mot näsroten, som om han på så vis kunde rädda den sista lilla spillran av kvällsfrid. Axlarna, som nyss hade sjunkit ner efter en utdragen arbetsdag, drogs åter ihop och blev stela som en rustning.
— Hej, mamma. Det är ganska sent nu, jag kom precis hem från jobbet. Vilka burkar menar du? Vi kan komma förbi med dem i morgon, sa han och ansträngde sig för att låta jämn och lugn.
Han visste mycket väl att minsta irritation i rösten genast skulle användas emot honom.
Sofia satt i fåtöljen mittemot med en bok i händerna. Hon sänkte ofrivilligt blicken. Hon hörde inte Margaretas ord, men hon kände alltför väl igen den där särskilda klangen i makens röst. Den betydde att kvällen var förstörd. Nu skulle den vanliga, utdragna manipulationen börja, lika tröttande och envis som en molande tandvärk.
— Vilka burkar? De tomma, förstås, de som står ute på balkongen! Jag kom just på att jag måste lägga in gurkor inför vintern, och Emma mår dåligt, hon kan inte gå till affären, gnällde Margareta i luren. — Stackars flicka ligger här alldeles utslagen. Eller är du kanske för trött? Har du inte ens krafter nog att hjälpa din egen mor längre? Det är ju inte som att jag ber dig bära säckar.
Erik svarade inte. Han stirrade på en fläck på väggen, och Sofia såg hur en djup rynka skar sig över hans panna. Han var inträngd i ett hörn. Sa han nej väntade en halvtimmes predikan om hjärtlöshet och otacksamhet.
Sa han ja, måste han klä på sig igen och åka tvärs genom stan för ett infall som högst sannolikt bara var ännu ett lydnadstest. ”Emma mår dåligt” var Margaretas trumfkort, det hon drog fram så fort hon ville få sin vilja igenom.
Emma var trettio år och stark som en oxe, men hon råkade alltid ”må dåligt” när det handlade om arbete, hushållssysslor eller att gå till affären.
Sofia såg hur Erik drog in luft för att protestera, men hon visste redan att det var meningslöst. Det var enklare att offra en halvtimme än att först lyssna på hela telefonscenen och sedan se honom sitta där, urvriden som om någon pressat den sista droppen kraft ur honom. Hon lade bestämt ifrån sig boken och reste sig.
— Jag åker, sa hon lågt, men tillräckligt tydligt för att Erik skulle höra.
Han såg på henne med en blandning av tacksamhet och skuld. Med handen täckte han över telefonens mikrofon.
— Sofia, du behöver inte. Jag gör det…
— Sitt kvar, avbröt hon. — Det går fortare om jag tar det.
Hon gick fram, tog telefonen ur hans hand och förde den till örat. Hennes röst blev artig, nästan överdrivet vänlig.
— God kväll, Margareta. Erik är väldigt trött, så jag samlar ihop burkarna nu och kommer över med dem inom en halvtimme.
Det blev tyst i andra änden under några sekunder. Svärmodern hade uppenbarligen inte räknat med den vändningen. Hela hennes lilla föreställning hade ju varit riktad mot sonen.
— Åh… Sofia… Ja, men då får du väl ta med dem, om det nu blir så, pressade hon till slut fram, och besvikelsen gick inte att dölja.
Ute på balkongen stod en kartong full med dammiga trelitersburkar. Rester från något förflutet som de aldrig riktigt hade lyckats göra sig av med. Sofia lyfte lådan med en grimas. Glaset slog dovt mot glas. Hon bar bördan som om den vore själva symbolen för Eriks plikter gentemot sin mor: tunga, tomma och fullständigt meningslösa, men ändå omöjliga för honom att släppa.
Svärmoderns hus tog emot henne med den välbekanta lukten av unken möbelstoppning och en syrlig doft som letade sig ut från köket. Den enda svaga lampan i trapphuset lade ett blåaktigt halvmörker över de nötta väggarna och fick allt att kännas ännu mer instängt. Sofia tryckte på ringklockan.
Efter några sekunder hördes hasande steg. När Margareta öppnade och Sofia klev över tröskeln förstod hon genast att hon hade hamnat mitt i en noggrant förberedd liten teater.
Scenen var så förutsägbar att hon inte ens blev förvånad. Det enda hon kände var en dov, gammal irritation som vaknade till liv igen. I vardagsrummet, där det blå skenet från en alldeles för stor tv flimrade över ett skränigt pratprogram, låg Emma utslängd i den djupa fåtöljen.
Den ”stackars sjuka” som enligt uppgift låg helt utslagen höll just på att scrolla i sin mobil. Det kalla ljuset från skärmen kastade bleka skuggor över hennes ansikte. Bredvid henne stod ett litet bord.