På det stod en tekopp som bara var halvfull och en tallrik där smulorna låg kvar i små högar. Det fanns inte minsta spår av någon allvarlig sjukdom. Emma såg ut precis som hon brukade: uttråkad, slapp och fullständigt utan riktning.
Margareta betraktade kartongen i Sofias händer med en min som om hon var härskarinna över hela våningen, kanske över hela huset.
— Äntligen, sade hon kort. Ställ den där. På golvet. Hon gjorde en vag rörelse mot hallen. Och se till att du inte repar något.
Sofia svarade inte. Hon böjde sig försiktigt ner och satte den tunga lådan på linoleummattan utan att låta den slå i. Sedan rätade hon på sig och var redan på väg att vända om, redo att kasta ur sig ett artigt ”hej då” och gå. Men hennes svärmor hade tydligen andra planer för kvällen. Margareta stod kvar i vägen, bred och orubblig, som om hon medvetet spärrade utgången.
— När du ändå är här kan du sluta stå där som en staty, började hon med den där befallande tonen som hon bara använde mot människor hon ansåg sig ha rätt att trampa på. Du ser väl själv hur dammigt det är. Emma är krasslig och min rygg värker. Torka av byrån snabbt, och sedan kan du skura hallgolvet också. Du har ju släpat runt med kartongen och smutsat ner överallt.
Emma lyfte blicken från mobilen. När hon hörde moderns ord gled ett hånfullt leende över hennes ansikte. Hon satte sig till och med lite rakare i fåtöljen för att inte missa något av den förnedring som tydligen var på väg att iscensättas. Det där var deras favoritsysselsättning: att tillsammans pressa in Eriks fru i ett hörn och sedan beklaga sig inför Erik över hur ouppfostrad, otacksam och lat Sofia var.
Sofia reste sig långsamt. Först såg hon på den mörkpolerade byrån där dammet låg som en matt hinna. Sedan lät hon blicken glida till Emmas belåtna ansikte. Till sist stannade den vid Margareta. Någonting inom henne gav efter. Det var inte som ljudet av en kopp som krossas mot golvet, utan snarare som ett dovt, slutgiltigt knakande när ett rep brister efter att ha spänts för hårt alldeles för länge. Alla de där banden av artighet, tålamod och tyst anpassning som hållit henne fast gick av på en gång.
Hon såg sin svärmor rakt i ögonen. När hon talade var rösten lugn, klar och stadig.
— Jag har inte tagit anställning som er hemhjälp, Margareta. Ni har en vuxen dotter som bor här med er. Låt henne städa er lägenhet. Jag är gift med er son, och Erik och jag har vårt eget hem och vår egen familj. Det är allt.
Under några sekunder sjönk en onaturlig tystnad över lägenheten. Till och med rösterna från tv:n verkade förlora styrka, som om någon hade vridit ner ljudet. Emmas flin stelnade först, för att sedan långsamt försvinna. I dess ställe kom en förbluffad, nästan förolämpad vrede.
Margareta blev först helt mållös av den oväntade fräckheten. Ansiktet mörknade, kinderna slog över i purpurrött och munnen öppnades och stängdes utan att ett enda ord kom fram, som på en fisk som kastats upp på land. När rösten till slut återvände var den inte längre en röst utan ett gällt skrik.
— Du… Hur vågar du tala så till mig, din oförskämda lilla människa? Står du här i mitt hem och ger mig order? Jag ringer Erik nu på en gång! Han kommer att skilja sig från dig innan kvällen är slut. Han kastar ut dig på gatan som det skräp du är!
— Tror du verkligen det? frågade Sofia stilla, nästan nyfiket.
Utan att ta blicken från Margaretas rasande ansikte tog hon upp mobilen ur fickan. Hon bläddrade fram kontakten som hette ”Make” och tryckte på ring. Margareta tystnade tvärt, förvirrad av den oväntade vändningen. Sofia slog på högtalaren.
— Hej, Erik, sade hon med jämn röst. Din mamma kräver att jag ska skura golv och putsa fönster hemma hos henne. Annars säger hon att du tänker skilja dig från mig. Stämmer det?
I andra änden blev det först tyst. Pausen var kort, men mer än tillräckligt talande. Sedan hördes Eriks trötta, tunga suck genom högtalaren.
— Mamma, ge telefonen till min syster.
Margareta stod som förstenad, fortfarande med ett uttryck av ren misstro i ansiktet. Med en ryckig, nästan tafatt rörelse räckte hon mobilen vidare till Emma, som hade blivit alldeles stel i fåtöljen.
— Emma, sade Erik, och nu var hans röst hård och kall som metall. Du har trettio minuter på dig att få ordning på lägenheten. Om jag kommer dit och ser att du sitter kvar medan Sofia arbetar, kastar jag alla dina kläder i soporna. Sedan får du klara dig själv. Punkt.
Samtalet bröts.
Sofia tog lugnt tillbaka mobilen ur Emmas slappa hand och stoppade ner den. Sedan gav hon sin svärmor ett artigt, nästan vänligt leende och nickade lätt.
— Då går jag, sade hon. Det verkar som att ni har en storstädning framför er.
Dörren stängdes bakom henne med ett dämpat, korrekt klick. I den tystnad som följde lät det ändå lika våldsamt som ett pistolskott. Under några sekunder stod Margareta och Emma kvar utan att röra sig. De stirrade på dörren som om den inte längre var en vanlig ytterdörr utan porten till en verklighet dit de själva inte längre hade tillträde.
Det blåaktiga tv-ljuset fortsatte oberört att fladdra över väggarna och över deras ansikten, där ilska, skam och förvirring hade dragit hårda, fula linjer.
Det var Emma som först kom till sans. Hon sjönk långsamt tillbaka i fåtöljen, men hennes tidigare slappa hållning var borta. Nu satt hon stelt, spänt, med mobilen mörk och livlös i handen.
— Nå, var det värt det? väste hon. Rösten var låg och giftig, som ett ormlikt fräsande. Är du nöjd nu? Jag sa ju åt dig att inte reta upp henne. Hon är inte en sån som bara sväljer allt och tiger.
Margareta vände sig häftigt om. Ansiktet var fortfarande rött, men den första stela chocken började släppa taget.