Den ersattes av en svart, uppslukande vrede som måste få utlopp någonstans. Och den enda måltavlan som fanns inom räckhåll var hennes egen dotter.
— Håll munnen, din parasit! fräste hon och tog ett steg mot fåtöljen. Du sitter här från morgon till kväll och lyfter inte ens ett finger! Allt det här är ditt fel! Om du hade gjort minsta nytta, om du så bara hade diskat din egen tallrik någon gång, hade jag inte behövt ringa den där… den där uppblåsta människan! Du har förvandlat mitt hem till en svinstia, och det är jag som ska gå efter dig och städa?!
— Jag bad dig inte ringa och förödmjuka henne! skrek Emma och for upp ur fåtöljen. Det där är dina spel, mamma! Du älskar att hetsa oss mot varandra och sedan stå bredvid och titta på när Erik slits mellan oss! Men du räknade inte med att han faktiskt kunde få nog! Nu är det mina saker han tänker kasta ut, inte dina!
De stod mittemot varandra, två kvinnor som i åratal hade utgjort en gemensam front mot omvärlden — och framför allt mot Sofia. Men nu, när deras gemensamma fiende hade slagit tillbaka och dragit sig undan, sprack förbundet mellan dem. Ur sprickan vällde allt det förakt fram som länge hade legat och jäst.
Deras gräl avbröts av en skarp, krävande signal från dörrklockan. Det lät inte som om någon tryckte med ett finger, utan som om hela handflatan pressades mot knappen. Båda stelnade till och såg på varandra. Samma rädsla syntes i deras blickar. Margareta gick mot hallen och försökte under tiden lägga sig till med ett lidande, oskyldigt ansiktsuttryck.
I dörröppningen stod Erik.
Han var inte arg på det vanliga sättet. Han skrek inte. Ansiktet var inte förvridet av raseri. Tvärtom var han fullständigt lugn, och just därför blev han så mycket mer skrämmande. Hans mörka, kalla blick gled genom hallen, över den dammiga byrån, vidare in mot vardagsrummet där hans syster stod orörlig, och stannade till sist på modern. Han hälsade inte. Han sa inte ett enda ord.
Utan ett ljud gick han förbi dem och fortsatte målmedvetet längre in i lägenheten.
— Erik, min älskade pojke, du har missförstått allt! Det är Sofia som… började Margareta bakom honom, men han vände sig inte ens om.
Han gick rakt in i Emmas rum — hennes lilla kungarike, den bortskämda prinsessans gemak, finansierat med hans pengar. Han kastade inte ens en blick omkring sig. I stället gick han direkt fram till garderoben, slet upp dörrarna och drog fram flera stora svarta sopsäckar från en hylla. Emma hade köpt dem någon gång, men aldrig använt dem till någonting.
Med exakta, nästan affärsmässiga rörelser började han rycka ner kläder från galgarna: klänningar, dyra jeans, toppar. Allt kastades ner i säckarna utan minsta tvekan.
— Erik, vad håller du på med?! tjöt Emma och rusade fram. Hon grep tag i hans arm och försökte hindra honom. Det där är mina saker! Har du blivit galen?
Erik såg på henne som om hon inte var hans syster, utan en irriterande insekt som råkat flyga för nära. Med en enda rörelse skakade han av sig hennes händer och fortsatte. Den andra säcken fylldes med skokartonger — nya skor, flera par som aldrig ens hade varit använda. I den tredje hamnade väskor, smink och hudvårdsprodukter.
— Älskling, sluta nu! Vad har tagit åt dig? Hon är ju din syster! Stackars flickan har svagt hjärta! jämrade sig Margareta och slog teatraliskt ut med händerna, men hon stod kvar på tröskeln och vågade inte gå närmare.
När även den tredje säcken var full knöt Erik ihop den och släppte den i golvet med en dov duns. Sedan rätade han på sig och såg för första gången ordentligt på dem båda.
— Trodde ni verkligen att det här skulle fortsätta för alltid? frågade han lågt, men rösten fyllde hela rummet. Trodde ni att jag skulle betala för den här cirkusen resten av livet? För Emmas lathet och dina manipulationer, mamma?
Han tog ett steg mot sin syster. Hon backade instinktivt.
— Lyssna noga nu, Emma. I morgon skaffar du ett jobb. Vilket jobb som helst. Städning, butik, vad som helst. Och du börjar hjälpa mamma på riktigt, inte bara prata om det. Annars följer de här säckarna med dig till en egen lägenhet. En lägenhet som du själv betalar. Från mig kommer du inte få mer pengar. Inte en krona.
Därefter vände han sig mot sin mor.
— Och du, mamma… det är dags att vänja sig. Din lilla springpojke och gratisbank finns inte längre.
Han väntade inte på något svar. Han vände bara om, gick genom lägenheten och drog igen ytterdörren bakom sig med ett lågt klick. Kvar i rummet stod två kvinnor bland tre svarta säckar och en söndersliten garderob — som gravhögar över det bekväma liv de just hade förlorat.
Tre dagar gick.
Tre dagar av ovanlig, nästan öronbedövande tystnad. Eriks telefon förblev stilla. Inga snyftande samtal från modern. Inga passivt aggressiva meddelanden från systern med antydningar om att han kunde ”föra över lite”. I lägenheten där Sofia och Erik bodde lade sig ett bräckligt lugn, så påtagligt att det nästan gick att röra vid.
De åt middag tillsammans. De pratade om hur dagen hade varit. De såg en film i soffan. De levde sitt eget liv, och just denna enkla vardag kändes som en skör gåva.