Men just därför kändes det normala som något lånat, något som kunde ryckas ifrån dem utan förvarning. Erik gick omkring med en spänning i kroppen som inte ville släppa. Han kände sin mor alldeles för väl för att på allvar tro att hon hade gett upp efter några dagars tystnad. Det här var inte fred. Det var uppehållet före ovädret. Den där korta pausen innan slaget som skulle avgöra allt.
Och mycket riktigt kom det.
Det var lördagskväll. De hade precis satt sig vid bordet när dörrklockan skar genom lägenheten. Inte ett snabbt, artigt pling, utan ett långt, envist dån, som om den som tryckte på knappen ansåg sig ha moralisk rätt att storma in. Erik lade långsamt ner gaffeln. Han mötte Sofias blick, och i hans ögon stod det tydligt: nu börjar det.
Han reste sig och gick ut i hallen.
När dörren öppnades stod Margareta där, med Emma vid sin sida. De såg ut som två monument över förolämpad värdighet. Båda var uppklädda, nästan högtidligt, som om de inte kommit till en vanlig lägenhet utan till en domstol där de själva både skulle vara åklagare och domare.
— Vi måste prata. På allvar, sade Margareta utan hälsning.
Hon såg inte på sin son när hon sade det. Hennes blick gick rakt förbi honom och fastnade på Sofia, som fortfarande satt kvar vid matbordet.
Erik svarade inte. Han tog bara ett steg åt sidan och släppte in dem. Sedan stängde han dörren bakom dem och blev stående framför den, som om han stängde vägen tillbaka. Inte för att de verkade ha minsta tanke på att vända. Sofia reste sig inte. Hon sköt bara undan besticken en bit och väntade, stilla, på det som inte längre gick att undvika.
— Jag lyssnar, sade Erik lågt.
Margareta gick in i rummet och stannade mitt på golvet. Emma placerade sig bredvid henne, trofast och stridslysten, som en adjutant som väntar på order.
— Vi har kommit hit för att sätta punkt, Erik, började Margareta. Rösten var behärskad, men under ytan kokade ilskan. — Vi har stått ut länge nog. Sedan hon kom in i ditt liv… hon där — hon gjorde en föraktfull gest mot Sofia — har vår familj börjat falla sönder.
Hon tog ett steg framåt.
— Det är hon som har vänt dig mot din egen mor och din syster. Hon har krupit in i huvudet på dig och styr dig som en docka. Och du är så förblindad att du inte ens ser att den där parasiten bara utnyttjar dig och dina pengar.
— Allt du har går till henne, medan din egen syster måste be dig om hjälp till det mest nödvändiga! flikade Emma in med brinnande blick. — Hon bor i vår lägenhet, använder saker och lever ett liv som du borde ha gett mig!
De talade nästan ovanpå varandra. Orden vällde ur dem som vatten ur en sprucken damm. Anklagelserna var orimliga, ibland rent groteska, men de framfördes med en sådan bergfast övertygelse att en främmande människa, om hon bara hört rösterna och inte känt historien, kanske för ett ögonblick hade kunnat tro på dem.
Sofia sade ingenting. Hon betraktade dem utan hat. Snarare med ett svalt, nästan sorgset intresse, som om hon såg på ett mönster hon redan förstått men ändå tvingades bevittna en gång till.
Erik stod tyst och lät dem tala. Hans ansikte förblev slutet. Han avbröt inte, försvarade sig inte, försökte inte ens få dem att sänka rösten. Han lät dem tömma sig på allt gammalt agg, all självömkan och alla krav, tills deras vrede nådde sin högsta punkt och började gå över i andfåddhet.
Till slut tog Margareta ett sista, beslutsamt steg framåt. Nu kom det verkliga ärendet.
— Nog nu, sade hon. — Vi ställer ett villkor. Antingen försvinner den där kvinnan ur vårt liv och ur ditt, eller så har du ingen mor längre. Du får välja, Erik. Antingen vi — ditt blod, din familj. Eller hon.
Rummet tycktes stelna.
Margareta och Emma såg på honom med triumferande förväntan. De var säkra på sin makt. Säkra på att blodets band var något heligt, något ingen vågade skära av. Säkra på att han till sist skulle böja sig.
Erik lämnade dörren och gick långsamt fram till sin mor. Han stannade så nära att han kunde se varje rynka i hennes ansikte, varje hård linje som ilskan hade dragit fram. När han talade var rösten låg och jämn. Just därför lät den obarmhärtig.
— Ni vill att jag ska välja? Bra. Då väljer jag.
Han gjorde en kort paus. Lät dem hinna njuta av det ögonblick de trodde var deras seger.
— Jag väljer min fru. Jag väljer mitt hem. Jag väljer min ro. Jag väljer mitt eget liv, ett liv där det inte finns plats för ert träsk. Och vet ni varför? För ni är inte en familj. Ni är förbrukare.
Orden föll tunga, ett efter ett.
— Ni tar bara. Kraft, pengar, tid, skuld, allt ni kommer åt. Mamma, du har aldrig velat förstå att din son är vuxen. Emma, du har aldrig velat bli vuxen. Den där pojken som var er plånbok, er räddningsplanka och er axel att gråta mot — han dog i er hall för tre dagar sedan. Den som står här nu är en främling för er. Sofias man.
Han vände sig om, gick tillbaka till ytterdörren och öppnade den helt.
— Jag har hört ert ultimatum. Och jag accepterar det. Från och med nu är du inte min mor längre. Och du är inte min syster. Ring inte. Kom inte hit. Jag känner er inte. Pengarna är slut. För alltid. Adjö.
Han såg inte efter hur deras ansikten förändrades. Först chock, sedan en långsam, skräckblandad insikt om att hotet hade slagit tillbaka mot dem själva. Han stod bara kvar med handen på dörren och väntade.
Till slut rörde de sig. Stapplande, nästan blinda av förvirring, tog de sig ut i trapphuset. Ingen av dem sade något. När de var ute stängde Erik dörren bakom dem, tyst och utan dramatik.
Sedan vred han om låset.
I lägenheten bredde tystnaden ut sig igen. Men den var inte längre skör. Den darrade inte av väntan och rädsla. Det var en annan sorts tystnad nu — ren, djup, verklig. Tystnaden efter ett avsked. Tystnaden som följer när någon äntligen har fått tillbaka sitt liv.
Erik gick fram till bordet, satte sig mitt emot Sofia och tog hennes hand mellan sina.
Kriget var över.