Anna drog handflatan över den vita duken. En liten brödsmula krossades torrt under hennes fingertoppar. I bygdegårdens stora sal låg sorlet tungt över borden; det luktade stekt kött, parfym som inte var hennes och för många människor på för liten yta. Femton års äktenskap skulle firas. Gästerna trängdes runt långborden, höjde glasen, skrattade och skålade.
Bredvid henne satt Erik. Storväxt, bred över axlarna, i en mörkblå kavaj som fick honom att se ännu mer självsäker ut. Med jämna mellanrum rättade han till slipsen. Var det nervositet? Eller laddade han inför något?
Anna vred vigselringen runt fingret. Den satt hårt. Förr hade den glidit löst, nästan irriterande lätt, men nu skar den in i huden. De senaste sex månaderna hade hon inte burit den alls. Just den här dagen hade hon satt på sig den med avsikt. Den skulle sitta där när han uttalade orden han hade planerat.
För hon visste. Hon hade vetat länge.
Erik reste sig och tog mikrofonen. Sorlet dog ut nästan genast. Han sträckte på ryggen, lät blicken svepa över salen och vände sig sedan långsamt mot sin hustru. I ansiktet låg en märklig blandning av triumf och avsmak.
— Anna, började han högt och tydligt. Jag har väntat på den här dagen i femton år. Du har äcklat mig sedan första natten. Förstår du? Äcklat mig. Jag har knappt kunnat röra vid dig utan att känna avsky. För mig var du bara en biljett till ett bekvämt liv, inget annat. En trist apotekskvinna som luktade mediciner. I morgon lämnar jag in skilsmässoansökan. Företaget behåller jag. Du får dina tabletter och tomheten.
Tystnaden som föll över salen var så kompakt att det hördes när någon svalde alldeles för högt. Gunnar, Annas far, ryckte till och grep tag i bordskanten. Någon kvinna drog efter andan.
Anna tog av sig ringen. Långsamt, utan att se på Erik. Hon lade den framför sig på duken. Först därefter lyfte hon blicken, torrögd och märkvärdigt lugn, och nickade mot sin brorson Marcus, som satt vid väggen med en laptop framför sig.
— Starta.
Skärmen längst fram i salen tändes. Först förstod gästerna inte vad de såg. Sedan hördes en röst. En alltför välbekant röst.
På filmen satt Erik inne på kontoret vid åkeriet. Mitt emot honom fanns Emma, den rödhåriga flickan från trafikledningen, klädd i en tajt polotröja.
— Är du säker på att hon inte märker någonting? frågade Emma och lutade sig närmare.
— Hon är för dum för det, skrattade Erik. Hon sitter på apoteket hela dagarna och räknar piller. Jag har tagit tre lån i företagets namn, och hon har ingen aning. När vi skiljer oss får hon skulderna, och jag tar verksamheten. Sedan, min vackra, ska du och jag äntligen börja leva.
Emma fnissade och sträckte sig mot honom.
Vid bordet blev Erik likblek. Han snodde runt mot Anna.
— Vad i…
Hon svarade inte. Marcus klickade vidare.
Nu visades en yngre Erik. Mager, med skrynklig skjorta, stående vid de garage som Gunnar en gång hade låtit honom använda. I handen höll han ett snapsglas. Det var bröllopsdagen; långt bort syntes ett partytält och musiken hördes svagt i bakgrunden. Bredvid honom stod två av hans vänner.
— Jag älskar henne inte, inte det minsta, sade Erik och tömde glaset. Men svärfar har kontakter i kommunen och mark. Jag står ut i kanske tio år, bygger upp mig, och sedan hittar jag en riktig kvinna. Inte den där apotekaren.
Vännerna brast ut i rått skratt. Erik fyllde på glaset igen.
Gunnar reste sig långsamt. Hans ansikte hade blivit grått, munnen var hoppressad till ett smalt streck. Först såg han på skärmen, sedan på sin svärson, länge och tungt.
— Erik, sade han lågt. Menade du verkligen det där?
Erik ryckte till och försökte få fram ett svar, men Marcus hade redan öppnat nästa fil. På väggen syntes dokument efter dokument: kreditavtal, kontoutdrag, överföringar. Allt var filmat i närbild. Där låg hela upplägget blottat — hur Erik hade tecknat lån på Annas företag, hur pengarna hade skickats vidare till Emmas konton och hur han steg för steg hade förberett sig för att lämna sin fru ensam med skulderna.
Anna lät blicken vila på honom innan hon till sist sade att det fanns kopior.