— Hos Skatteverket, fortsatte Anna lågt, men rösten bar ändå genom hela salen. — Och hos min advokat. Garagen, marken, hela åkeriet — allt står på mig. Du, Erik, har bara haft uppdraget att sköta det. Det uppdraget är avslutat nu. Lånen får du själv svara för. Skulderna också. Men företaget stannar där det hör hemma. I min familj.
Hon reste sig från stolen och tog några steg mot honom. Erik backade instinktivt.
— Trodde du verkligen att jag inte såg någonting? frågade hon. Hon höjde inte rösten, ändå träffade varje ord som ett slag. — I ett halvår har jag sett dig lägga upp din plan. Jag har sett hur du släpade in den där flickan i mitt hem när jag var på jobbet. Jag har hört hur ni tillsammans räknade på vad jag var värd. Hela tiden teg jag. Och hela tiden samlade jag bevis. För jag visste att du skulle välja just den här dagen. Min årsdag. Inför alla. Du ville förnedra mig offentligt och visa hur mäktig du var.
Erik särade på läpparna, men inget ljud kom fram.
— Nu går du, sade Anna. — Ut härifrån. Ut ur mitt liv. Och hälsa Emma att åkeriet inte längre tar emot henne på någon tjänst.
Erik ryckte till och vände sig hastigt mot utgången, men Gunnar hade redan klivit fram och ställt sig i vägen. Han sade inte ett ord. Han stod bara där, rak och tung, och såg på honom.
För ett ögonblick knöt Erik händerna. Sedan sjönk hans axlar, blicken föll, och han trängde sig förbi mot dörren. Bakom honom hördes en vissling. Någon ropade: ”Skamligt!” Dörren slog igen med en hård smäll.
Efteråt började människorna i salen röra på sig igen, först försiktigt, sedan allt mer högljutt. Någon kom fram till Anna och tryckte hennes hand. Kvinnorna samlades runt henne och började prata i munnen på varandra. Hon hörde dem bara halvt. Hennes blick hade fastnat på vigselringen som låg kvar på bordet. Liten, nött, nästan oansenlig. Femton år hade den suttit på hennes finger — och nu visade det sig att den inte hade betytt någonting alls.
Gunnar kom fram, lade armen om hennes axlar och drog henne intill sig.
— Förlåt mig, flickan min, sade han med skrovlig röst. — Det var jag som släppte in honom i ditt liv.
— Du ville bara hjälpa mig, pappa, svarade Anna stilla. — Det är inte ditt fel att han visade sig vara sådan.
— Förlåt ändå.
Hon lutade pannan mot sin fars axel. Först då kände hon hur utmattad hon var. Käkarna värkte efter att ha varit sammanbitna hela kvällen, och axlarna var stela av spänning. Men några tårar kom inte. Det fanns bara en tomhet inom henne — och, märkligt nog, en lättnad som långsamt bredde ut sig.
— Jag kör hem dig, sade Gunnar.
— Nej. Anna skakade på huvudet. — Jag stannar. Alla ska se att jag är kvar. Att jag varken sprang eller gömde mig.
Fadern nickade och kramade hennes hand.
Så småningom började gästerna gå. Flera stannade till vid henne, sade några varma ord, bad henne hålla ut. Anna log, tackade och lät dem passera. När lokalen nästan var tom kom Birgitta fram till henne, hustrun till en av Eriks affärskontakter.
— Anna, får jag fråga dig en sak? sade hon dämpat.
— Självklart.
— Du hade alltså vetat länge. Om Emma. Om lånen. Varför lämnade du honom inte tidigare?
Anna lyfte blicken. Birgitta såg på henne med en märklig blandning av nyfikenhet och oro, som om svaret inte bara gällde henne själv utan någon annan också.
— Om jag hade gått då, hade han behållit pengarna och sitt goda namn, sade Anna lugnt. — Jag hade blivit kvar med tomma händer och med viskningar om att jag säkert själv bar skulden. Därför väntade jag tills han avslöjade sig på egen hand. Inför alla. Så att ingen längre kunde tveka om vem som var vem.
Birgitta nickade långsamt och blev tyst en stund.
— Du är klok, sade hon till sist lågt. — Själv har jag stått ut med min i femton år. Och jag är rädd för att gå.
Anna såg på henne, nu med full uppmärksamhet.
— Har du börjat samla bevis?
Birgitta drog på munnen, kort och bittert.
— Det ska jag göra nu.
Hon tog Annas hand, tryckte den hårt och gick därifrån. Anna blev stående några sekunder. Sedan tog hon ringen från bordsskivan och gick bort mot fönstret.