Hon vred upp den lilla vädringsrutan. Den iskalla luften slog genast mot hennes kinder. Anna höjde handen, höll ringen en sista sekund mellan fingrarna — och kastade ut den i mörkret.
Marcus, som höll på att plocka ihop utrustningen, vände sig om.
— Tant Anna, vad gör du?
— Blir fri, svarade hon utan att tveka.
Tre dagar senare dök Erik upp vid åkeriet och försökte ta sig in. Vakten stoppade honom redan vid grinden. Erik blev stående där, röd i ansiktet, skrek, hotade och krävde att bli insläppt. Just då kom Anna dit tillsammans med sin far; de hade med sig handlingar som den nye chefen skulle få.
När Erik fick syn på hennes bil rusade han fram.
— Anna, du kan inte göra så här! vrålade han. — Det här är mitt företag. Det var jag som byggde upp det!
Anna vevade ner rutan och såg på honom utan att höja rösten.
— Med mina pengar och med pappas kontakter, sade hon lugnt. — Du fick leda det. Nu gör du inte det längre. Gå till Emma. Hon kan väl bygga upp dig i stället.
— Hon är borta! flämtade Erik. — Så fort hon fick veta om skulderna försvann hon!
Ett kort, nästan trött leende gled över Annas ansikte.
— Tänk ändå. Då var du kanske motbjudande för henne också. Skillnaden är bara att hon var klokare än jag och förstod det tidigare.
Erik stelnade till. Hans ansikte förvreds, och han tog ett steg mot henne. Då öppnade Gunnar bildörren och klev ut. Långsamt, tungt, men med hela sin tyngd närvarande. Han ställde sig bredvid sin dotter.
— Gå härifrån, Erik, sade han matt. — Medan du fortfarande kan göra det utan mer bråk.
Erik stod kvar några ögonblick. Sedan vände han sig om och gick bort från grinden. Ryggen var krökt, stegen släpande; på bara några dagar verkade han ha blivit en gammal man.
Anna följde honom med blicken. Det fanns ingen sorg i henne. Ingen vrede heller. Bara ett tomrum på den plats där smärtan hade bott i femton år.
Samma kväll satt hon vid köksbordet med sin far. Gunnar hällde upp te åt sig, medan Anna stirrade ut genom fönstret. Himlen på andra sidan glaset hade börjat mörkna.
— Hur är det med dig? frågade han.
— Det är okej, svarade hon.
Sedan drog hon efter andan och fortsatte:
— Det känns bara så märkligt. I femton år har jag gått omkring och trott att felet låg hos mig. Att jag inte var vacker nog. Inte spännande nog. Inte tillräckligt lätt att tycka om. Jag trodde att det var mitt fel att han var kall mot mig. Men det handlade aldrig om mig. Han älskade mig bara aldrig. Inte ens från början.
Gunnar teg länge. När han till slut talade var rösten låg.
— Vet du vad som är värst? Jag bär också skuld. Det var jag som tyckte att du skulle se honom. Jag tänkte att han var en ordentlig karl, arbetsam, någon som skulle kunna ta sig fram. Men han hade redan räknat ut allt då.
— Pappa, sluta, sade Anna och lade sin hand över hans. — Du ville mig väl. Han ville åt pengar. Det är inte samma sak.
Gunnar nickade, men sorgen låg kvar i blicken.
— Och vad tänker du göra nu?
Anna ryckte svagt på axlarna.
— Arbeta. Leva. Jag har apoteket. Jag har dig. Jag har verksamheten. Jag har gett så många år till en människa som föraktade mig. Kanske är det dags att jag börjar leva för min egen skull.
— Tänker du aldrig gifta om dig?
Hon gav ifrån sig ett kort skratt, utan glädje men utan bitterhet.
— Jag vet inte. Just nu vill jag inte ens tänka på det. Jag vill bara ha lugn. Och slippa höra att jag är frånstötande.
De blev sittande tysta en stund. Utanför tändes några enstaka gatlyktor. Gunnar drack upp sitt te och reste sig.
— Nåväl, flickan min. Jag ska hem. Behöver du något ringer du. När som helst.
— Tack, pappa.
När han hade gått blev Anna ensam kvar. Hon satte sig vid bordet igen, lade armarna framför sig och sjönk ner med huvudet mot dem. Först då, i det tomma kökets stillhet, tillät hon sig att gråta.
Inte av smärta. Inte av kränkthet. Av lättnad.
Hon behövde inte längre låtsas att allt var bra. Hon behövde inte uthärda hans kalla beröringar eller de innehållslösa orden. Hon behövde inte längre tro att skulden var hennes.
En månad gick. Erik försökte bestrida handlingarna, men Annas advokat satte snabbt stopp för honom. Alla papper var korrekta, och uppläggen han hade försökt dölja hade kommit fram i ljuset. Samarbetspartnerna vände honom ryggen, en efter en.