— Om en vecka kommer min syster hit med sin man, och dessutom syskonbarnen med sina familjer. Jag har redan berättat för alla att huset vid havet numera är vårt gemensamma familjeställe, meddelade svärmodern medan hon lade in sina saker i garderoben i det stora sovrummet.
Anna blev stående med koppen i handen. Kaffet hon nyss hade längtat efter smakade plötsligt beskt.
— Förlåt… vad menar du med att de kommer?
— Åtta personer bara. Oroa dig inte, vi får väl tränga ihop oss lite. Barnen mår bra av havsluften.
Anna såg på kvinnan framför sig. För bara ett år sedan hade samma människa kallat huset för ett fallfärdigt ruckel och skrattat åt Annas envisa försök att rädda det. Nu flyttade svärmodern runt klänningar i garderoben med självklar min, som om hon höll på att installera sig i sin egen bostad. På sängen låg hennes necessärer utspridda, och på nattduksbordet stod redan en inramad bild av barnbarnen. Solen föll in genom de nya fönstren, fönster som Anna betalat med sina sista sparade pengar. I rummet blandades doften av hav med lukten från rosorna hon själv planterat under våren.
Det lilla, åldrade huset vid kusten hade en gång tillhört Annas mormor. När mormodern gick bort dök det oväntat upp avlägsna släktingar som plötsligt ville göra anspråk på arvet, människor familjen inte hade sett på många år.
— De kom inte ens på begravningen, hade Anna upprört sagt till Erik då. — Men nu passar det tydligen att minnas blodsbanden!
— Kanske vore det enklare att ge efter? föreslog Erik försiktigt. — Du kommer bara slita ut dig på det här…
Processen drog ut i nästan två år. Anna letade fram intyg, åkte på förhandlingar, betalade jurister och fick gång på gång höra spydiga kommentarer.
Allra mest höll svärmodern på.
— Släpp den där gamla boden nu. Den kommer rasa av sig själv snart, brukade hon säga under söndagsmiddagarna.
— Det är ett minne efter mormor, försökte Anna förklara.
— Minnen kan man ha i ett fotoalbum. Ni borde hellre ha köpt en större lägenhet.
— Mamma, det är vårt beslut, invände Erik, men hans röst lät aldrig särskilt övertygande.
— Du kastar bara pengar på advokater. Hur mycket har du redan gjort av med? Femtio tusen? Hundra?
Till och med några av Eriks släktingar tyckte att Anna var både envis och snål. På födelsedagar och middagar viskades det om “spökhuset” och om hennes “drömslott vid havet”.
Ändå vann hon till slut målet.
När alla papper var undertecknade reste Anna och Erik dit för att se arvet med egna ögon. Huset var vanskött, men stommen var stark, och genom fönstren öppnade sig en utsikt som fick Anna att tystna.