Utanför glasrutorna bredde havet ut sig, och på tomten stod höga, åldriga tallar som hade sett många vintrar passera.
Erik gick långsamt runt huset, stannade vid staketet och såg ut över gården.
— Vet du, sade han till slut, det är faktiskt vackert här.
De bestämde sig för att inte sälja. Huset skulle bli deras.
Det följande året försvann nästan helt i renovering. Erik bytte tak, satte in nya fönster och lagade sådant som länge hade fått förfalla. Anna tog hand om trädgården, valde färger, textilier och möbler, flyttade runt krukor och planterade nytt. Bit för bit förvandlades det slitna gamla huset till en varm och inbjudande plats där man kunde andas ut.
För första gången på mycket länge kände Anna att hon verkligen var lycklig.
När sommaren kom lade hon ut några bilder på sociala medier.
En vit veranda med flätade fåtöljer.
En hängmatta spänd mellan tallarna, perfekt för sena kvällar med en bok.
Rosor vid grinden, inte bara några buskar utan nästan en hel liten gång av olika sorter.
Och så solnedgången över havet, fotograferad från deras egen terrass.
Kommentarerna lät inte vänta på sig. Vänner skrev hänfört, gamla kollegor frågade vilket pensionat de bodde på, och flera vägrade tro att det verkligen var Annas och Eriks hus.
Några dagar senare ringde Eriks mamma.
Hennes röst var ovanligt mjuk, nästan sockersöt.
— Anna lilla, jag såg dina bilder. Vilket fantastiskt litet hus ni har fått till!
— Tack, svarade Anna försiktigt.
— Det går ju knappt att känna igen. Som taget ur ett inredningsmagasin. Jag måste komma förbi någon gång och se ert underverk med egna ögon.
— Ja… någon gång går säkert bra.
— Är det nära till havet?
— Fem minuter till fots.
— Underbart! Då säger vi så. Puss, och hälsa Erik!
Anna lade på med en klump i magen. Under de tre år hon varit gift hade hon hunnit lära sig att höra skillnad på sin svärmors tonfall. Den här plötsliga värmen kändes inte oskyldig. Förändringen från nedlåtande hån till beundran hade gått alldeles för snabbt.
En vecka senare visade det sig att oron varit befogad.
Svärmodern stod på trappan med två enorma resväskor. Taxin hade redan kört därifrån utan att ens vänta på att någon öppnade. Anna stod i förkläde, med en visp i handen; hon höll just på att göra maräng.
— Men… ni sa inget om att ni skulle komma.
— Jag ville överraska er! kvittrade svärmodern, gav henne en snabb puss på kinden och klev rakt in.
Hon tog sig in i huset som om hon alltid hade haft nyckel dit. I hallen drog hon långsamt av sig skorna och lade sin handväska på avlastningsbordet, helt obekymrat.
Sedan gick hon från rum till rum, strök med fingrarna över gardinerna och provsatt sofforna för att känna hur mjuka de var.
Renoveringen granskade hon med minen hos någon som ansåg sig förstå sig på sådant.
— Tapeterna var ett bra val. Och kaklet i badrummet blev riktigt lyckat.
Därefter meddelade hon, lika lugnt som om saken redan var avgjord:
— Jag har bestämt mig för att tillbringa hela sommaren här. Havsluften är nyttig i min ålder.