Anna försökte ändå protestera.
— Men vi har ju inte pratat om det här… Vi har redan egna planer…
Svärmodern viftade bara bort invändningen, som om Anna hade sagt något barnsligt.
— Var inte snål nu. Huset är stort, det finns plats åt alla.
Samtidigt hade hon redan fattat tag i resväskans handtag och börjat rulla den mot det stora sovrummet. Anna skyndade efter, med en växande känsla av att något höll på att gå helt fel.
Då kom nästa besked, lika självklart framfört som det första.
— Förresten har jag redan berättat för släkten om ert hus. Alla blev överlyckliga!
— Vilken släkt? — frågade Anna, och det kändes som om golvet försvann under henne.
— Våra, förstås. Min syster, syskonbarnen… De har ju inte sett havet på evigheter.
Det visade sig att svärmodern inte bara hade tänkt stanna själv. Hon hade hunnit utlova gratis semester åt flera familjer. Om en vecka skulle hennes syster komma med sin man, två vuxna barn med respektive samt två barnbarn.
Åtta personer sammanlagt.
Inte en enda av dem hade frågat husets ägare om lov.
Och det stannade inte där. Svärmodern hade redan gjort upp en fullständig rumsfördelning. Det största sovrummet hade hon reserverat åt sig själv. Barnrummet skulle släktingarna med barn få ta. Gästrummet hade hon tänkt ge till det andra paret.
— Och var ska Erik och jag sova? — fick Anna fram, nästan utan röst.
— Man kan ställa en tältsäng på verandan. Eller så sover ni i vardagsrummet på soffan. Du behöver inte vara så kräsen, det handlar ju inte om hela livet.
På kvällen kom Erik hem. Anna hörde det välbekanta motorljudet och gick fram till fönstret. Bilen svängde in mellan tallarna, och Erik steg ur, trött efter en lång arbetsdag.
Svärmodern hann först till ytterdörren. Hon slätade till klänningen och slog ut armarna.
— Erik! — ropade hon och kastade sig om halsen på honom. — Tänk dig, jag ville bara samla familjen, och din fru har ställt till med ett drama. Hon vägrar låta släkten komma hit!
Utan att säga något tog Anna fram sin telefon och räckte den till honom. På skärmen syntes ett meddelande i familjechatten, skickat samma morgon:
”Kom allihop. Huset är jättestort. Det finns plats. Anna blir bara glad för gäster.”
Erik läste igenom konversationen. Ju längre han kom, desto mörkare blev hans blick. Till slut lyfte han ögonen mot sin mamma.
— Har du bjudit in folk utan att fråga oss?
— Vad är det med det då? — Hon ryckte på axlarna.
— Har du dessutom bestämt vilka rum de ska bo i?
— Självklart. Någon måste ju organisera det hela.
— Till och med vårt sovrum?
— Men snälla, vad är problemet? Jag behöver en bekväm säng. Min rygg är inte som förr.
Det var uppenbart att hon inte hade räknat med att sonen skulle börja ifrågasätta henne. Hon var van vid att Erik alltid gav med sig.